Av Mervi Lyytinen
• Får du exakt den vård du behöver – vid rätt tidpunkt och oavsett var du bor eller hur förmögen du är? Det kan vara en svår fråga att besvara. Hur ska jag veta vad som är bästa möjliga vård för just mig?
Problemen med tillgänglig vård kommer ofta fram indirekt i samtal till Diabetesförbundets rådgivningstelefon. Människor ställer frågor om vanliga fakta som borde ha behandlats i den första vägledningen efter diabetesdiagnosen. Den som frågar inser kanske inte själv att han eller hon inte får den vård som hade behövts.
– De största problemen, särskilt vid typ 2-diabetes, är otillräcklig vägledning för nyinsjuknade och bristande kontinuitet i vården, säger Kaja Normet, diabetesskötare på Diabetesförbundet.
Hon undervisar diabetiker på kurser och svarar ofta i rådgivningstelefonen.
– I praktiken innebär det att patienten får en diagnos och ett recept på mottagningen och löfte om ett kontrollbesök om sex månader eller ett år. I värsta fall har patienten ingen aning om när kontrollbesöket kommer att infalla.
Bäst att vara aktiv själv
Diabetesförbundets rådgivningstelefon ger en krass bild av verkligheten inom hälso- och sjukvården. Under coronapandemin har det helt klart varit svårare att få vård, särskilt för de som får sin diabetesbehandling inom primärvården. Många vet inte vem de ska kontakta eller hur länge de måste köa för att få träffa en diabetesläkare. En del av de som ringt har sökt privat vård i sin nöd.
Många som ringer har ingen uppfattning om sin sjukdom, än mindre vet de vad de själva kan göra för sin livsstil eller hur de ska kontrollera sina blodsockernivåer. Minst ett par gånger i månaden får rådgivningstelefonen samtal som visar att tablettbehandlade typ 2-diabetiker inte har fått teststickor för blodsockermätning. Samma sak kommer också fram gång på gång på kurser för personer med typ 2-diabetes.
– Att mäta blodsockret är det enda verktyg som kan användas för att kontrollera effekterna av läkemedelsbehandling och livsstilsförändringar, påminner Kaja Normet.
– Det är bäst att själv vara aktiv för att få den behandling du behöver, tillägger hon och uppmanar diabetiker att kontakta sin vårdenhet och ställa frågor om problem och annat som de funderar över.
Situationen är bättre för personer med typ 1-diabetes, även om till exempel inte alla som vill ha insulinpump alltid får en pump. Kaja Normet är särskilt orolig för äldre med typ 1-diabetes som bor på vårdhem eller får hemvård. Ett återkommande problem är att vårdhem och hemvården inte har kunskaper om individanpassad insulinbehandling.
Bättre läge på diabetesmottagningen i Tammerfors
Elina Pimiä, specialistläkare i allmänmedicin vid Diabetesförbundet, säger att vårdskulden till följd av coronapandemin är mindre synlig på hennes andra arbetsplats, diabetesmottagningen inom Tammerfors stad, än vad som kommer fram till
Diabetesförbundet från andra delar av landet. Diabetesmottagningen i Tammerfors är främst avsedd för vuxna med typ 1-diabetes och personer med svårbehandlad typ 2-diabetes. De remitteras till mottagningen via andra enheter.
– På mottagningen läggs en plan för en bra diabetesdag upp, inklusive datum för nästa besök. Patienterna får en inbjudan när dagen närmar sig, vilket gör att färre missar besöket.
– Självfallet har kontrollbesöken också på Tammerfors stads diabetesmottagning skjutits upp med ett antal månader till följd av pandemin, tillägger hon.
Inom primärvården är situationen en annan. Det kan finnas vissa fördröjningar med diabetesdiagnoserna till följd av pandemin, trots att de ännu inte syns i exempelvis den statistik över läkemedelsersättningar som publiceras av FPA. Uppskjuten behandling återspeglas i följdsjukdomar och kostnadsökningar först 10–15 år fram i tiden. Därför är det för tidigt att ta ställning till frågan nu.
I kölvattnet av coronapandemin undvek en del människor intill det sista att uppsöka sjukvård av rädsla för att bli smittade. Andra stannade hemma med sina symtom så länge som möjligt eftersom de inte ville belasta sjukvården ytterligare. När alla nu söker hjälp samtidigt uppstår det förståeligt nog en del dröjsmål och köer.
– Om behandlingen har avbrutits är det bäst att inte vänta, oavsett orsak, utan i stället kontakta diabetesenheten. Köerna kan betas av när samtliga inblandade parter sätter till alla klutar, understryker Elina Pimiä.
En vårdplan är ett åtagande
Också Laura Tuominen-Lozic, social- och hälsopolitisk ombudsman på Diabetesförbundet, har i samtal med sina klienter fått information om problem med tillgången till vård.
– Ofta kommer problemen fram om jag frågar när den som ringer har nästa besök på mottagningen. Det verkar som om många är lite ensamma och att det är svårt att få vård. De har ingen vårdplan som anger hur ofta kontrollbesöken ska komma, eller så vet de inte om de har en vårdplan.
Alla behöver inte uppföljning enligt samma mönster. Vissa kan ha mer frekventa besök, andra mer sällan. Det är lätt hänt att man känner sig utanför i vården om ingen tidsplan för kontrollbesöken är fastlagd.
Laura Tuominen-Lozic betonar vikten av en vårdplan. Den är ett verktyg för att öka patientens upplevelse av delaktighet. Att bli hörd är viktigt för alla, och det stärker känslan av kontroll.
– I samtalen kommer det ofta fram en viss osäkerhet kring vart man ska ringa och hur man kommer i kontakt med sin diabetesskötare eller läkare. Det är saker som alla borde vara informerade om.
Utöver vanliga besök på mottagningen behövs det andra, enklare sätt att få kontakt med vården. Till exempel möjlighet att ringa en sjukskötare för att få hjälp med egenvården.
– Personer med diabetes behöver återkommande samverkan, stöd och uppmuntran i egenvården, antingen ansikte mot ansikte eller på något annat sätt, säger Laura Tuominen-Lozic.
Hon välkomnar digitala tjänster, men betonar att det behövs resurser för vägledning när de införs. Man kan inte utgå från att alla kommer att kunna använda tjänsterna utan stöd.
Vi behöver kunniga vårdare
Vårdskulden inom diabetesområdet kan inte enbart förklaras med coronapandemin. Det finns också vårdskuld som beror på bristande kompetens. Många med typ 1-diabetes är också patienter inom primärvården, och vägledning i insulinbehandling ställer stora krav på personalen. Vårdskulden växer om det inte finns tillräckligt med personal för att möta vårdutmaningarna.
– Patientorganisationerna bör aktivt gå ut och tala för bra personalpolitik inom vården, säger Laura Tuominen-Lozic.
– Utan kvalificerad personal kommer våra patienter att lämnas i sticket. Debatten handlar alltmer om huruvida det finns tillräckligt med personal som kan ta hand om oss.
Personalen måste ha tillräckligt stor erfarenhet och gedigna kunskaper om diabetes och vägledning i egenvård. Konsultationerna måste fungera så att sjukskötare och läkare kan rådgöra smidigt med varandra om vården och behandlingen av sina patienter.
Diabetesförbundet har länge arbetat för att det ska inrättas kompetenscentra eftersom de är ett sätt att säkerställa kvaliteten på diabetesvården.
– Ett kompetenscentrum ska inte vara en myndighetsbyggnad, utan i första hand ett nätverk av fackfolk som är tillgängligt för dem som möter personer med diabetes i sitt arbete, förklarar Laura Tuominen-Lozic.
Fyra dimensioner av tillgänglig vård
- Omfattning. Har alla samma tillgång till vård?
- Tjänster. Får människor de undersökningar som ingår i vårdrekommendationerna och de insatser som behövs för att förebygga sjukdomar?
- Rätt tidpunkt. Är vård tillgänglig vid rätt tidpunkt?
- Personal. Är personalen utbildad, kunnig och kvalificerad?
Tillgänglig vård är temat för Världsdiabetesdagen den 14 november.
