Skönhet är förgängligt, men fläsk evigt – eller?

316
Pekka Myyry är fackboksförfattare och bosatt i Muurame i Mellersta Finland. Foto: Hanna-Kaisa Hämäläinen

Av Pekka Myyry

• Jag hade dragits med övervikt i ungefär 25 år. Det var svårt att leva med kilona. Bokstavligt talat.

Jag lade på mig gradvis i och med en depression. Medicinering, trötthet, dålig sömn och till råga på allt arbetslöshet – allt det resulterade i en övervikt på 60 kilo.

Fetma är inte bara ett fysiskt problem. Många tycker nämligen att feta människor är dumma. Den som inte kan kontrollera sitt ätande är alltså inte kapabel att framföra några säkra och seriösa åsikter. Den allmänna uppfattningen är att själen inte kan sända några vettiga budskap när den omges av ett späcklager på långt mer än hundra kilo.

Jag ställdes många gånger inför ekvationen fläsk lika med dum. Ibland kändes det som att den övervikt som sträckte ut sina tentakler ända in i själen var ett större hinder än de fysiska problemen med kilona.

En annan onödig grupp i samhället är personer över 50 år. Skräckscenariot är självklart att vara överviktig och över 50 år. Jag kan knappast hjälpa att jag är överårig, men viktminskningen på drygt 50 kilo har höjt självkänslan mer än vad överårigheten har tryckt ner den.

Tar maten slut?

Jag har haft typ 2-diabetes sedan jag var 45, och därför föreslog min diabetesläkare Juha Saltevo redan 2010 att jag skulle genomgå fetmaoperation. Han kunde också informera mig om vad eftervården skulle kräva av mig och hur jag måste ställa om matvanorna för resten av livet. Det behövdes mycket funderande hit och dit både för mig och inom familjen.

I fortsättningen skulle jag vara tvungen att äta oftare och mycket små portioner. Det var den första frågan som fick mig att tvivla. Är världen överlag inrättad så att jag kan äta varannan eller var tredje timme och portioner på bara 2–3 deciliter? Mycket tvivelaktigt. Men det var så jag skulle vara tvungen att äta resten av livet. I mina öron lät det som ett livstidsstraff. Lyckligtvis vet jag ingenting om hur länge resten av mitt liv kommer att pågå.

Att gå ner i vikt och ha lättare att röra mig lät verkligen kanon. Dessutom försäkrade Juha Saltevo mig om att mina tre insulinsorter inte längre skulle behövas när jag väl steg upp från operationsbordet. Nu såg läget så lockande ut att jag tog mig en ordentlig funderare för att kunna bestämma om jag skulle ta chansen.

Jag slutade fundera och sa att jag ville bli opererad. Samtidigt tillade jag att jag är fullt medveten om riskerna med operationen och vet hur jag måste förändra mitt liv och hur mitt liv annars kommer att se ut.

Ganska ofta är jag aningen våghalsig. Så jag tackade ja till Juha Saltevos erbjudande att låta operera mig så snart någon lämnar återbud. Vid det laget visade vågen på 132,1 kilo. Som högst hade vågen stannat på nästan 140 kilo. Jag var på Päijänne-Tavastlands centralsjukhus i Lahtis för att träffa kirurgen. Förloppet och tekniken för operationen presenterades och jag förstod vad som väntade mig.

Veckan därpå besökte jag en näringsterapeut i Jyväskylä. Jag fick veta att en inbjudan till operation kunde komma när som helst. Klockan började ticka.

Telefonen ringer

I mitten av oktober 2011 ringde telefonen. Rösten i luren sa att operationsdagen är den 15 november. Tiden för förberedelserna var alltså ganska snålt tilltagen. Men rösten i luren sa att det var fullt möjligt om jag var med på noterna. Samma kväll satte jag i gång med en ketodiet enligt anvisningarna från sjukhuset. De tre första dagarna var ganska hemska. Lyckligtvis smakade påssopporna så illa att inget annat heller hade smakat gott efter de måltiderna. På en vecka gick jag ner 5,6 kilo. Syftet med snabbdieten var att eliminera så mycket löst fett som möjligt i bukhålan. 

Den sista oktober gick jag på blodprov för Helicobacter och MRSA-bakterien på Mellersta Finlands centralsjukhus i Jyväskylä. Jag hade ingendera av dem.

På morgonen den 7 november vägde jag 117,4 kilo på centralsjukhusets våg. En vecka senare skjutsade min fru mig till Jyväskylä resecentrum och jag tog bussen till Päijänne-Tavastlands centralsjukhus i Lahtis. Jag skrev in mig på avdelningen och det togs blodprover.

Jag läste, fyllde i korsord och väntade. Det var inget problem att få tiden att gå och det brukar det inte vara för människor med livlig fantasi. Nästa morgon stod vågen på 115,5 kilo. Det var dessutom morgonen på vår 25-åriga bröllopsdag. Så kan man förstås också fira dagen.

Jag blev flyttad till operationssalen, och sköterskorna och läkarna presenterade sig. Operationen skrämde mig inte för allt var i så säkra händer. Men när jag tittade upp i taket kunde jag inte låta bli att tänka på kniven. Var taklamporna det sista jag skulle se om kniven slant? Och skulle någon sedan överräcka en harpa eller en eldgaffel till mig?

Åter med fötterna på jorden

Operationen pågick i en och en halv timme och förlöpte utan missöden. Det var en titthålsoperation så jag hade inga smärtande sår. Inte ens de aviserade massiva kräkningarna kom, men det gjorde lite ont i magen och jag var tvungen att be att få smärtstillande medel.

Avloppsvattnet var däremot ett större problem och jag fick uppleva tre katetriseringar. Vid det laget var jag övertygad om att metoden ursprungligen hade utvecklats av inkvisitionens män på medeltiden.

Nästa dag fick jag åka hem. På kvällen hade jag lite feber därhemma (37,7 grader), men i övrigt var jag i god form. Redan dagen därpå kunde jag promenera utomhus. Kosten bestod av rågbröd, havregrynsgröt och bär i små portioner.

Det fanns fortfarande vissa meningsskiljaktigheter mellan mig och min krympta magsäck när det gällde vad som är en liten portion. Så jag kräktes upp några av portionerna. Men besvären minskade dag för dag, när jag lärde mig vilken mat som gjorde min krympta magsäck extra nervös. Jag hade lyckats bygga upp ett fungerande samarbete mellan mitt ego och min vom. Det har nu pågått sedan mitten av november 2011 och fortsätter fortfarande.

Vad fick jag och vad gick jag miste om?

De som motsätter sig fetmaoperationer mässar om att operationen är onödig och beskriver hur dessa före detta tjockisar sväller ut till sina ursprungliga former inom fem år. – Ja, det finns en verklig risk.

Den som tänker låta operera sig måste informeras om vilka matvanor han eller hon måste följa efter operationen. Det är ingen lätt match men fullt möjligt, trots att personens liv de senaste 150 kilona har dominerats av mat. Själv upptäckte jag att världen är full av mat i små portioner och att det numera är relativt lätt att ta med sig mat till skolan, till jobbet och vart som helst.

Matvanorna måste ställas om för resten av livet, men det är när allt kommer omkring inte värre än övervikt, ledvärk och högt blodtryck resten av livet. Man måste bara kunna lägga fram saker och ting på rätt sätt. Jag blev tack och lov informerad av näringsterapeuterna.

Egenvården av min typ 2-diabetes har blivit lättare. Jag har alltid haft tillräckligt med mat på bordet och matsäcken har varit välfylld. Det finns visserligen en del risker med operationen, men än så länge har jag haft nytta av ingreppet. Hotbilderna lyfts fram för mycket, trots att de största hotbilderna i själva verket finns i människans huvud. Lyckligtvis kan de rättas till utan kirurgiska ingrepp. Det är förresten en aspekt som förtjänar mer uppmärksamhet.

Ibland kan det komma återfall i de gamla matvanorna. Det har hänt mig också. Jag är en fullständigt irrationell människa och jag förlorar ibland kontrollen över mitt liv. Men man får inte låta sig förledas av det, utan det gäller att ta sig i kragen på nytt.