Av Katja Holopainen
• Organ transplanteras för att rädda liv, förbättra livskvaliteten och värna samhällsekonomiska intressen. Varje organtransplantation innehåller en berättelse om sjukdom och hopp.
I bakgrunden finns vanligen en medfödd eller en förvärvad sjukdom. Vid framskriden organsvikt är transplantation den bästa behandlingen med avseende på prognos och livskvalitet. Organ som kan transplanteras till människor är hjärta, lungor, lever, bukspottkörtel, njure och tunntarm.
– Vanligast är det att transplantera njurar, säger Marko Lempinen, avdelningsöverläkare och transplantationskirurg på Mejlans triangelsjukhus i Helsingfors.
Årligen genomgår 250–300 personer njurtransplantation i Finland. Nästan 25 procent av dem har diabetes, de flesta typ 1-diabetes. Omkring 450 personer är i kö för njurtransplantation och ungefär 2 000 personer får dialys.
Samtidig transplantation av bukspottkörtel och njurar rekommenderas till typ 1-diabetiker med gott allmäntillstånd och vanligen under 60 år. Ibland transplanteras njuren först från en givare och bukspottkörteln senare från en annan givare. Resultaten brukar vara nästan lika bra. Vid en lyckad bukspottkörtel- och njurtransplantation får diabetiker en insulinproducerande bukspottkörtel som håller blodsockret på normal nivå, skyddar njurtransplantatet och fördröjer utvecklingen av diabetesrelaterade följdsjukdomar.
Alla organtransplantationer i Finland utförs på Mejlans sjukhus i Helsingfors. Sjukhusen hör till Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Transplantationskirurger är oftast specialiserade på transplantationer av organ i antingen buk- eller bröstregionen.
– Efter en lyckad njurtransplantation behöver patienten inte längre tuffa och dyra dialysbehandlingar, säger Marko Lempinen.
Han är specialist i transplantation av njure och bukspottkörtel och det har han jobbat med i tjugo år.
Förberedelser inför en transplantation
Innan en patient ställs i transplantationskö görs det grundliga undersökningar. Det är dock inte alltid möjligt. Exempelvis vid akut leversvikt går det inte att vänta med den snabba och livräddande operationen. Då görs bara de basala undersökningarna. Merparten av transplantaten kommer från avlidna givare.
– Hittills har alla avlidna givare i Finland varit hjärndöda. Nu planerar Finland att också ta organ från intensivvårdspatienter som inte är hjärndöda, men som har en hopplös prognos och inte längre får aktiv behandling, berättar Marko Lempinen.
I Finland antas alla människor ge sitt samtycke till organtransplantation. Man måste explicit förbjuda transplantation om man under inga omständigheter vill att ens organ ska ges till någon annan efter en eventuell hjärndöd. Han rekommenderar att var och en registrerar samtycke till eller förbud mot organtransplantation i databasen Kanta. Då är det lättare för anhöriga att godkänna en eventuell transplantation.
Njurar transplanteras också från levande givare. I fjol fanns det omkring 30 sådana fall. I år är målet 50 transplantationer och i fortsättningen 70 transplantationer årligen från levande givare. Fördelen med en njure från en levande givare är att njuren kommer från en noggrant undersökt givare, att njuren är av god kvalitet och att den tid njuren är utanför människokroppen är kort.
Tidigare godkändes bara nära anhöriga som givare, men nu kan givaren rentav vara en okänd person. Alla vuxna som är fullt friska kan i princip bli organdonatorer. Olika blodgrupper utgör inget hinder för njurtransplantation. Däremot försvåras en donation av ett positivt resultat vid ett antikroppstest för leukocyter. Då är ett alternativ att delta i det nordiska njurbytesprogrammet, där donator–mottagarpar som är inkompatibla kan byta njurar med ett lämpligt par. Sådana transplantationer har gjorts i de övriga nordiska länderna, men ännu inte hos oss i Finland.
En levande givare undersöks noggrant och riskfaktorer analyseras. Det tas blodprover, EKG och magnetkamerabilder och njurfunktionen kontrolleras. Undersökningarna pågår i minst tre eller fyra månader, upp till ett halvår. De är kostnadsfria för givaren.
Risk som det är värt att ta
I undersökningarna av organdonatorer ingår också en intervju med en psykolog. Den sista obligatoriska frågan är: Varför vill du donera din njure?
Föräldraskap betraktas som ett självklart svar. Motivet kan också vara en vilja att hjälpa. I sådana fall kommer belöningen i form av sinnesfrid. När en transplantation behövs för att en nära anhörig har en långvarig och allvarlig sjukdom, kan också organdonatorn själv räkna med bättre livskvalitet tack vare transplantationen.
Sjukhusvistelse, återhämtningstid och sjukskrivning är faktorer som kan gör organdonatorn betänksam i takt med att undersökningarna fortskrider och en transplantation framstår som ett reellt alternativ.
– Det är en relativt stor operation för båda två, bekräftar Marko Lempinen.
För givaren är det i princip en onödig operation. Och vid så stora operationer finns det alltid en risk för blodpropp, blödning och infektion.
Men efter att ha återhämtat sig klarar sig givaren lika bra med en njure som med två. Vanligen effektiviserar den kvarvarande njuren sin verksamhet och ersätter på så sätt åtminstone en del av den donerade njurens insats för att rena blodet. Inga särskilda restriktioner följer efter en donation.
Operationerna på en levande givare och njurpatienten utförs oftast parallellt i närliggande operationssalar. Njuren tas från givaren med manuell titthålskirurgi. Kirurgen gör ett snitt på tio centimeter och sticker in handen för att assistera operationen och ta ut njuren. Givaren är kvar på sjukhuset i två till fyra dagar och sjukskriven i fyra till sex veckor. Mottagaren är vanligen kvar på sjukhuset i en vecka och är sjukskriven i tre månader.
I väntan på operation
Min sons njurar kollapsade 2017. Redan då var jag beredd att ge honom en av mina njurar, men han gick inte med på det. Han ville inte att jag skulle riskera min egen hälsa. Dessutom hoppades han få en kombinerad bukspottkörtel- och njurtransplantation. Läkarna bedömde att hans hälsa inte var tillräckligt bra för en så stor operation.
De senaste åren har min son drabbats av många olika problem. Höga kaliumvärden gjorde att benen vek sig under honom. Några långa arbetspass och två ansträngande flyttningar efter varandra resulterade i en lunginflammation. Funktionsförmågan och motståndskraften försämrades. Med arbetsoförmåga följde ekonomiska bekymmer. Han led av depression och ångest – precis som en stor del av de som har allvarliga sjukdomar. Ju längre njursvikten framskred, desto sämre mådde min son.
I februari opererades en cysta bort på sonens häl. I mars påbörjade jag undersökningarna för njurdonation. I somras opererades sonens fot på nytt, men hålet på hälen läkte dåligt. I september fick han ett plastgips, som skulle tas bort till natten och jag fick remiss till magnetkameraundersökning.
Jag lever en dag i taget, min son hoppar över varannan dag. Vi väntar på en bättre framtid.
