Stort behov av fler diabetesskötare

249
För många med diabetes är samma vanliga proffsiga diabetesskötare ett mycket viktigt stöd. Bild: Shutterstock

Av Mari Vehmanen

• På många ställen har antalet diabetesskötare dragits ner, i synnerhet inom primärvården. Sanningen är dock att det finns ett växande behov av deras kompetens.

För många med diabetes är samma vanliga proffsiga diabetesskötare ett mycket viktigt stöd. Men allt oftare finns den angelägna hjälpen inte längre tillgänglig.

Päivi Strömsholm, ordförande för diabetesskötarnas förening Diabeteshoitajat ry, säger att uppgifter från fältet tyder på att diabetesskötarnas arbete i stor utsträckning har skurits ned de senaste åren. Det finns dock ingen statistik över läget.

– Ett stort antal diabetesskötare har redan gått eller kommer snart att gå i pension. I stället för dem anställs inte nödvändigtvis ny personal, åtminstone inte på heltid.

Enligt Päivi Strömsholm har det till exempel inneburit att diabetesskötare inte längre får koncentrera sig på sitt eget specialområde på samma sätt som tidigare. En del av veckans arbetspass kan gå till helt andra arbetsuppgifter.

Dessutom har situationen tillspetsats ytterligare av coronaepidemin.

– Både i fjol och i år har jag själv varit tvungen att alternera mellan diabetesmottagningen för barn och unga och coronarelaterat arbete. Många andra har samma erfarenheter.

Dessutom har en diabetesskötare ansvar för allt fler diabetiker. Och många mottagningar har frångått rekommendationerna för maximalt antal patienter per vårdare.

Allround vårdare 

I många kommuner möter diabetiker vid kontrollbesök en hälsovårdare, en barnmorska eller en sjukskötare som inte har utbildning i diabetesvård eller ens någon diabeteskompetens förvärvad via arbetserfarenhet.

Det upplever i synnerhet typ 2-diabetiker mycket ofta inom primärvården, enligt Päivi Strömsholm. De knappa resurserna bland specialiserad diabetespersonal avsätts allt mer fokuserat på behandling av typ 1-diabetes.

– Målet är helt uppenbart att skapa någon form av allround vårdare som gör lite av varje. Tyvärr finns det i dag inga arbetsfält för den typen av allround personal. Och det kommer det inte att finnas i framtiden heller. Bara diabetes och diabetesbehandlingen kräver många års erfarenhet och kontinuerlig fortbildning – för att inte tala om alla andra sjukdomar.

Ännu för några år sedan var det betydligt bättre beställt med det allmänna läget inom vården och vårdpersonalens status. Många samkommuner har centraliserat diabetesvården och satsat på multidisciplinära diabetesteam.

– Det finns förstås fortfarande kommuner och samkommuner där diabetesvården har ordnats mycket bra. Men det varierar stort och alla diabetiker behandlas inte lika, konstaterar Päivi Strömsholm.

Risk för följdsjukdomar

Hårdast slår inskränkningarna självfallet mot människor med diabetes. När kontakten med den vanliga trygga diabetesskötaren försvinner, uppstår det större och mindre problem i vardagen.

– Diabetikerna har inte längre stöd från en kunnig diabetesskötare som det är lätt att kontakta. Ett obetydligt bekymmer kan växa sig till ett stort problem om man inte kan fråga någon om råd och få ett tillförlitligt svar, säger Päivi Strömsholm.

Det kan exempelvis helt och hållet falla på diabetikerna själva att lära sig använda en ny blodsockermätare eller kontinuerlig glukosmätning. Tillverkarnas undervisningsvideor på webben kan aldrig ersätta den personliga vägledning som ges av en diabetesskötare.

– Dessutom försvinner det psykiska stöd som den vanliga diabetesskötaren man brukar gå hos kan ge. Många bekymmer kan vara lösta bara av att diabetesskötaren kan nås vid behov. Stödet från andra som befinner sig i samma situation är självfallet viktigt, men det undanröjer inte behovet av tillgång till personal som man känner, understryker Päivi Strömsholm.

I värsta fall leder bristen på diabetesvårdare enligt henne till att blodsockervärdena försämras och att följdsjukdomar blir vanligare.

– Det i sin tur innebär inte bara mänskligt lidande, utan också enorma merkostnader för samhället. Målet att generera besparingar genom att avstå från diabetesskötare vänder sig alltså mot sig självt.

Dessutom minskar trivseln inom hela sektorn när diabetesskötarna blir färre.

– För andra sjukskötare och vårdare är det verkligen inte särskilt givande att vara tvungna att lösa diabetikernas mycket komplicerade frågor i all hast och utan adekvata kunskaper. I värsta fall sätts patientsäkerheten på spel, och det är sjukskötarna väl medvetna om, tillägger Päivi Strömsholm.

Stort behov överallt

I själva verket behövs det allt fler diabetesskötare. Det finns flera skäl till det.

– Särskilt typ 2-diabetes och förstadier till sjukdomen ökar i snabb takt. I Finland finns det fortfarande flest typ 1-diabetiker i förhållande till folkmängden – av någon orsak som ingen känner till. Tekniken inom diabetesområdet utvecklas i svindlande takt. Pumpar och glukossensorer har revolutionerat diabetesvården över hela linjen på mindre än tjugo år, påpekar Anneli Jylhä, ansvarig diabetesskötare på Diabetesförbundet.

Tack vare att behandlingsmetoderna har utvecklats har personer med diabetes redan nu praktiskt taget lika lång livslängd som finländarna i snitt. Hela tiden behöver alltså allt fler människor allt mer specialiserad diabeteskompetens. Modern vägledning i diabetesvård är ett så krävande arbete att det är mycket svårt att klara av det utan möjlighet att få koncentrera sig på arbetet på heltid.

Anneli Jylhä anser att vi tvärtom bör anställa fler diabetesskötare inom hela social- och hälsovården: bland annat inom äldreomsorgen och funktionshinderområdet, inom primärvården och på sjukhusen. Det går dock inte utan att nya människor visar intresse för området.

– Självklart är unga sjukskötare inte motiverade att söka in till en tvåårig krävande fortbildning på egen bekostnad och utan stöd från arbetsgivaren. När de väl har skaffat sig nödvändig kompetens får de inte alltid koncentrera sig på sitt specialistområde. Inte heller ger fortbildningen något större lönepåslag, tillägger Päivi Strömsholm.

Förändringen måste ske på den allra högsta nivån, alltså bland dem som står för besluten, menar hon. Samhället måste synliggöra och erkänna diabetesskötarnas arbete.

– För det första måste utbildningen göras mer attraktiv. För det andra måste man se till att diabetesutbildad personal har möjlighet att koncentrera sig uteslutande på diabetesvård.

Diabeteshoitajat, Diabetesförbundet och Sjuksköterskeförbundet har på senare tid tillsammans arbetat för att de målen ska nås.

– Vi har alls inte kastat in handduken, trots att läget inte ser så ljust ut för tillfället. En positiv sak är att vi äntligen kan göra vår röst hörd, säger Päivi Strömsholm och Anneli Jylhä.

Får vi folkhälsovårdare?

För närvarande planeras omfattande omställningar i yrkeshögskoleutbildningen. Samtidigt kan det hända att också specialiseringsutbildningen för sjukskötare genomgår stora förändringar.

Sjuksköterskeförbundet, Stiftelsen för forskning inom vårdarbetet och 29 sjuksköterskeföreningar har krävt att det tas fram samordnad specialiseringsutbildning för sjukskötare i hela landet. För närvarande kan man bli diabetesskötare via många olika utbildningsvägar eller genom arbetserfarenhet.

Anneli Jylhä, ansvarig diabetesskötare på Diabetesförbundet säger att vårdpersonal inom ett flertal specialiteter är oroliga för sin yrkesstatus.

– Det finns rentav planer på att utbilda en ny typ av sjukskötare, folkhälsovårdare. De ska i så fall vara ansvariga för bland annat vägledning av patienter med diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och reumatiska sjukdomar.

I praktiken är det mycket svårt att skaffa sig djupgående kunskaper om ett så brett spektrum av sjukdomar.

– Vi kommer fortfarande att peka på behovet av kunskaper i diabetesvård även om utbildningsplanerna blir verklighet, lovar Anneli Jylhä.