Av Tuija Manneri
• Det skapar klarhet i tankarna och känns lättare om man får prata om sina bekymmer. Men känns det svårt att prata öppet eller finns det ingen som lyssnar?
Orkar du och hinner du lyssna? Många mentala knutar går att lösa med hjälp av den frågan, förutsatt att man vågar ställa den.
– Redan det att bli hörd brukar vara en positiv upplevelse. Det känns trösterikt när någon orkar lyssna och ta emot det jag berättar, säger par- och familjepsykoterapeuten Eija-Liisa Rautiainen.
– Å andra sidan hjälper det inte alla och inte alltid att prata. Mitt uppe i all oro och nedstämdhet kan det ibland kännas alltför svårt och tröttsamt att prata. Då kan något annat vara till större hjälp, till exempel vila eller motion.
Enligt henne är det viktigast att lyssna på sin kropp och prata först när det känns så. Du kan börja med att fundera vem det känns lättast att kontakta. Finns det någon i din närhet som kan komma i fråga? Eller vore det bättre att kontakta någon utomstående?
Hon ger rådet att fråga någon man känner om personen kan tänka sig att lyssna. Då får den andra svara ärligt, om hen inte hinner eller orkar lyssna just i det ögonblicket eller om hen inte känner att hen kan hjälpa.
– Jag skulle inte bli stött av ett negativt svar eftersom personen själv kan ha en påfrestande livssituation eller en stressig dag. Det är viktigt för var och en att först ta hand om sig själv.
Likaså måste man acceptera att andra inte alltid kan eller förmår svara som de själva hade önskat. Öppenhet i alla lägen är dock till stor hjälp. Om personen säger att hen kan lyssna, kan du lita på att det är okej att prata.
Att lyssna är en konst
Att prata är intellektuellt arbete. Diffusa och skrämmande orosmoment och problem blir mer strukturerade när man får berätta för någon om svåra känslor och händelser. Då är det lättare att komma på vad det är som trycker en.
Diskussionen kan öppna nya perspektiv på ens egna tankar.
– En klok lyssnare tar först bara emot det som den andra har att säga och är inte alltför snar med att presentera nya perspektiv eller lyfta fram sina egna erfarenheter. Först lite senare kan det vara läge att säga hur du själv har upplevt liknande situationer. Det kan hjälpa den som pratar att se sin egen situation i rätt proportion.
Den som lyssnar ska helst inte med en gång försöka skingra den andras oro eller komma med en lösning. Om du vill vara till hjälp är bara det att stanna upp och lyssna mycket värdefullt.
När rätt tidpunkt kommer kan du fråga om den andra kanske behöver råd. Eller är det bäst att jag bara lyssnar?
– Att lyssna är också ett sätt att svara på den andras önskemål, påpekar Eija-Liisa Rautiainen.
Börja med att skriva
Alla har inte lika lätt att prata om personliga frågor. Då kan det vara bra att skriva av sig. Mottagare kan exempelvis vara någon på föreningen Mielis (Psykisk Hälsa i Finland) webbtjänster. Evangelisk-lutherska kyrkan erbjuder dels en telefontjänst, dels en chatt-, brev- och webbtjänst.
– Många för långa, skrivna diskussioner med närstående och vänner på Whatsapp eller andra medier. Redan det att man skriver för sig själv kan underlätta eftersom man kan sätta ord på det som känns hemskt. När man skriver kan man till exempel fundera på vad man vill säga till någon vän, om man kan prata om sin situation.
Eija-Liisa Rautiainen vill uppmuntra till att fundera vad det är som hindrar att man öppnar sig för andra. Varför är det så svårt för mig att tala om mina tankar och känslor med någon? Har jag någon gång bemötts negativt? Är jag rädd för att förlora förtroendet, för att inte bli tagen på allvar eller för att någon ska pracka på mig sina råd?
Alltför stor försiktighet och rädsla för att vara en belastning för en vän eller en släkting kan sätta käppar i hjulen för att prata uppriktigt.
– Det är förstås ett uttryck för omtänksamhet. Men när man vågar berätta något mer personligt ser den andra det ofta som ett värdefullt tecken på förtroende och är förvånansvärt beredd att lyssna. Det kan föra människor närmare varandra.
Rädsla för att belasta andra kan bottna i uppfattningen att man ska klara sig på egen hand och orka ensam.
– Då gäller det att stanna upp och fundera efter. Rädslan kan ha kopplingar till tidigare livssituationer när du inte har fått hjälp. Fundera gärna om tanken fortfarande stämmer eller om läget nu kan vara ett annat.
Konstruktiva samtal
Du kan själv medverka till att hitta någon i din närhet som är beredd att lyssna. Ett sätt är att vara uppmärksam på hur du pratar om dina bekymmer.
– Det blir svårare att lyssna om du till exempel ursäktar dig för många gånger. När någon är beredd att lyssna behöver du inte längre be om ursäkt för att du ger utlopp för dina bekymmer. Det räcker med att ransonera talflödet lagom mycket för ingen orkar knappast lyssna i flera timmar.
Tänk också på att det är tungt att lyssna på någon som beklagar sig mycket och är bitter. Eller om du bara upprepar det som har hänt och vad någon har sagt.
– För den som lyssnar och även för dig själv är det mest konstruktivt om du pratar i jagform. Samtidigt är det bra att strukturera upp händelserna: Vad betyder det här för mig och vilka känslor väcker det?
Dessutom behövs det ömsesidighet. Om du vill prata med en vän eller en närstående om det som är betungande, är det viktigt att också fråga hur den andra mår. Det visar att du är intresserad av hans eller hennes situation. När någon om och om igen bara pratar om sitt eget liv, är det lätt hänt att den andra känner sig utnyttjad.
Du kan påverka diskussionsklimatet med den yttre ramen. Ett lägligt tillfälle att prata kan infinna sig nästan per automatik på en promenad tillsammans med någon vän.
– Samtidigt får ni båda frisk luft och motion. Det är också uppiggande, tipsar Eija-Liisa Rautiainen.
Finns det stödverksamhet?
I fjol genomförde Diabetesförbundet en enkät med temat Diabetes i vardagen. Där uppgav många diabetiker och föräldrar till diabetesbarn att de inte har tillräckligt många närstående omkring sig eller att de inte får tillräckligt med stöd av dem.
– När det inte finns någon i närheten som kan lyssna, kan det vara bra att kolla upp vilket stöd bland annat olika organisationer kan erbjuda. Där kan det finnas viktig stödverksamhet, påminner Eija-Liisa Rautiainen.
Ofta känns det extra nyttigt att få dela sina tankar med någon som har gått igenom samma sak. Den andra är medkännande och har förmåga att leva sig in i det som du har upplevt. Du känner att du inte är ensam med ditt problem – till exempel en sjukdom eller ett sjukt barn.
– Tveka inte att använda hjälptelefoner och webbforum. De är avsedda för vanliga människor i vanliga livssituationer.
Även person som inte känner till diabetesvardagen kan vara goda lyssnare. De kan ha andra livserfarenheter som ger en gemensam kontaktyta.
– Diabetes kan innefatta något mycket allmänmänskligt som många delar. Motgångar i livet har alltid en personlig prägel, men det finns också mycket som är gemensamt för många, konstaterar hon.
När behövs professionell hjälp?
Det är bäst att kontakta vården, din diabetesskötare eller diabetesläkare, om de svåra tankarna och känslorna inte viker och håller i sig länge. På hälsovårdscentralen har en psykiatriska sjukskötare mottagning.
– Professionell hjälp behövs om nedstämdhet och ångestfyllda tankar stör vardagen. Ett tecken på hjälpbehov kan vara att dina närstående känner att deras stöd inte längre räcker till.
– Sök hjälp i tid innan bördan blir för tung. I mitt arbete har jag otaliga gånger sett hur det underlättar och ger kraft att få tala om saker och ting tillsammans, avslutar Maija-Liisa Rautiainen.
Se också: Minna Ritakorpi, Diabetes i vardagen, www.diabetes.fi/diabetesarjessa
Två vägar till terapi på egen bekostnad
Det går att få prata med en psykoterapeut utan läkarremiss, men då måste du själv svara för kostnaderna. Priserna för ett besök varierar från några tiotals euro till ungefär hundra euro beroende på om det är fråga om individualterapi, parterapi, familjeterapi, smågruppsterapi eller konstterapi. Det kan vara en eller flera sessioner i veckan.
Kontrollera alltid att en terapeut har tillstånd från Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) att använda yrkesbeteckningen psykoterapeut. Information om psykoterapeuter tillhandahålls av bland annat hälso- och sjukvården, psykoterapiföreningar och psykologförbundet (Suomen psykologiliitto).
FPA-rehabilitering
Vid psykiska problem går det att få psykoterapi i form av rehabilitering som ersätts av FPA. Först behövs det en läkarremiss till en psykiater, som gör en bedömning av situationen och diagnostiserar psykiska problem, exempelvis depression. Därefter börjar behandlingen, som kan vara samtal, medicinering eller bådadera.
Efter minst tre månaders behandling kan en psykiater bedöma vårdbehovet på nytt och skriva läkarutlåtande där psykoterapi rekommenderas och behovet motiveras. Utöver utlåtandet krävs det för ansökan om rehabilitering en psykoterapeut, som personen själv måste söka och avtala om. Efter ersättningen från FPA blir det kvar en del kostnader som patienten själv måste stå för.
Källa och ytterligare information: www.mieli.fi
