Av Pirita Salomaa
• Per-Henrik Groop, professor i internmedicin vid Helsingfors universitet, är ihärdig. Hans forskargrupp screenar miljarder arvsfaktorer och tar sig över hinder stora som berg för att hitta svaret på varför en tredjedel av personer med typ 1-diabetes insjuknar i diabetesnefropati, diabetisk njursjukdom.
Än så länge går det inte att förutse vem som kommer att insjukna och vem som skonas. Det är en stor utmaning att jaga gener som predisponerar för sjukdomen och det är komplicerat att utreda ärftligheten.
I mer än trettio år har Per-Henrik Groop forskat i senkomplikationer vid diabetes. På 2000-talet har han dykt allt djupare ner i människans arvsmassa. Samtidigt har epigenetik, ett relativt nytt forskningsområde, kommit in i bilden. Epigenetik handlar om hur gener är aktiva och slår en bro mellan miljö och sjukdomar.
– Vi vet att ärftliga anlag predisponerar för njursjukdom, men levnadsvanor och miljöfaktorer spelar också in. Epigenetiken studerar alla dessa bitar tillsammans.
För att komma lösningen på spåret hjälper det också att sekvensera hela arvsmassan, det vill säga genomet.
– Det betyder att man utreder bassekvensen i arvsmassan. Vi känner till sekvensen för de tre miljarder basparen i DNA-kedjorna hos våra 600 försökspersoner, ger Per-Henrik Groop som exempel på den mängd data som undersöks.
Det är inte bara komplicerat utan också extremt dyrt att undersöka arvsmassan. Stiftelsen för Diabetesforskning har stött Groops forskningsgrupp med ett flertal stipendier. I år fick gruppen stiftelsens stora stipendium på 90 000 euro. Stiftelsen har inrättats av Diabetesförbundet och diabetesföreningarna.
Tecken på fara måste tas på allvar
I Finland är diabetes den vanligaste orsaken till dialys, och största delen av dem som börjar med dialys har typ 1- eller typ 2-diabetes. Groop hoppas att både diabetiker och fackfolk inom vården ska bli medvetna om att tecken som talar för begynnande njursjukdom alltid är tecken på fara.
Om albumin, alltså protein, upptäcks i urinen hos patienter med typ 1-diabetes ökar risken för förtidig död trefalt. Risken är arton gånger större om sjukdomen framskrider till njursjukdom i slutstadiet och leder till dialys.
Särskilt för personer med typ 2-diabetes som fyllt sextio år kan prognosen vara dålig redan när mikroalbuminuri upptäcks. Mikroalbuminuri är ett av de första tecknen på njursvikt.
– Tyvärr kan den förväntade livslängden sjunka med upp till sexton år.
Även om han understryker allvaret vid diabetisk njursjukdom, lyfter han fram förmildrande faktorer.
– Om en person med typ 1-diabetes inte utvecklar njursjukdom, är den förväntade livslängden rentav längre än hos fullt friska personer.
Dessutom minskar sannolikheten för njursjukdom ju längre en diabetiker har haft sin sjukdom. Incidensen är störst omkring 15–20 år efter diabetesdebuten. Därefter minskar incidensen.
Femfingersregeln fungerar
Det går inte alltid att förhindra njursjukdom vid diabetes, men sjukdomen kan motverkas och förloppet påverkas. Per-Henrik Groop påminner om femfingerregeln.
– När alla dessa fem grundläggande faktorer är under kontroll minskar sannolikheten för njursjukdom, eller redan pågående njursjukdom kan fås under kontroll.
Det första fingret betyder god sockerbalans. Enligt Groop är det av största vikt för njurarna att diabetiker har ett HbA1c-värde under sju procent.
Det andra fingret påminner om att blodtrycket ska ligga under 130/80. Det tredje fingret avser lämplig läkemedelsbehandling, till exempel ACE-hämmare eller angiotensinreceptorblockerare.
– De förebygger och minskar albuminuri och gör att njuarnas filtrationsförmåga försämras långsammare.
Det fjärde fingret betyder rökfrihet och det femte fingret statinmedicinering.
– Dessutom är det bra att komma ihåg att normalvikt och regelbunden ansträngande motion medverkar till att förebygga njursjukdom.
Lovande läkemedelsbehandling
SGLT2-hämmare för behandling av typ 2-diabetes har visat sig vara lovande läkemedel för att bromsa njursjukdom vid diabetes. Behandlingen stimulerar utsöndringen av socker i urinen från njurarna.
– SGLT2-hämmare förbättrar patienternas prognos. De motverkar hjärt- och kärlproblem och bromsar i hög grad upp utvecklingen av njursjukdomen. Och det är förstås glädjande.
Tidigare har det ansetts att SGLT2-hämmare inte lämpar sig för patienter med njursvikt, men nya studier har enligt Per-Henrik Groop förändrat uppfattningarna.
– Men det finns risker med SGLT2-hämmarna. Risken för syraförgiftning ökar, särskilt för insulinbehandlade diabetiker. Men risken är liten, om man ser till att ta tillräckligt mycket insulin och få i sig tillräckligt med kolhydrater.
– Behovet av insulin ökar vid infektion eller akut sjukdom. Följaktligen är det bästa sättet att undvika syraförgiftning att ta en paus på några dagar från SGLT2-hämmarna.
För Per-Henrik Groop är det en naturlig del av arbetet att bedöma vilken behandlingsmetod som lämpar sig bäst för varje patient, eftersom han vid sidan av sin forskning arbetar som överläkare vid nefrologiska kliniken inom HUS i Helsingfors.
– Det är viktigt att man i forskningen behåller kontakten med patienterna. Det gagnar båda parter, både patienterna och den medicinska forskningen.
Tack till aktiva diabetiker
Per-Henrik Groop blev medicine doktor 1989 och hör till initiativtagarna till projektet FinnDiane som han fortfarande leder. Nästan 9 000 finländare med typ 1-diabetes har vid det här laget deltagit i studier inom projektet som fokuserar på senkomplikationer, alltså följdsjukdomar, vid diabetes.
– Det är otroligt fint att finländarna är så positivt inställda till forskning. Utan frivilliga deltagare vore det inte möjligt att genomföra forskningsprojektet, och därmed inte heller att förebygga och ta fram nya behandlingsmetoder för följdsjukdomar.
Alla förutsättningar kring studierna är emellertid inte lika bra. Han beskriver hur den tilltagande byråkratin sätter käppar i hjulen för forskningen. Att få bukt med byråkratin är som att bestiga ett berg av åtminstone Himalayas kaliber. Också osäkerheten kring finansieringen av forskningsprojektet är ett orosmoment. Och det finns en del andra bekymmer.
– Pengarna till Finlands register över njursjukdomar hotar att ta slut. Om det går så avbryts kontinuiteten i det världsunika uppföljningsmaterialet. Då har vi tyvärr inte längre någon liknande metod för att identifiera problem i vården och behandlingen, säger Per-Henrik Groop som är ordförande för registret.
Han oroar sig också på ett större plan och varnar för följderna av en global diabetespandemi.
– Övervikt predisponerar för typ 2-diabetes och njurproblem. Om utvecklingen fortsätter som nu kommer vi om tjugo år att ha över 720 miljoner typ 2-diabetiker i världen. När hälften av dem – åtminstone i ljuset av det vi vet i dag – utvecklar åtminstone njursjukdom i initialskedet, borde larmklockorna ringa redan nu.
Världen på webben
Framgångsrik diabetesforskning innebär naturligt nog också internationellt samarbete.
– Jag har länge varit med och arrangerat EASD:s (European Association for the Study of Diabetes) årliga kongress. Det är världens största evenemang för diabetesläkare, säger Per-Henrik Groop.
Konferensarrangemangen och inbjudningar till ett stort antal andra forskningsmöten har inneburit hundratals resdagar om året. Men våren 2020 med coronaviruset förändrade allt.
– Planeringen av möten och föredrag flyttade enkelt över till nätet. Också professuren i Melbourne, Australien, har jag kunnat sköta hur bra som helst på distans från Finland, avslutar han.
