Av Tiina Suomalainen
• Människan behöver andra människor omkring sig. Ofrivillig ensamhet är en risk för hälsan – risken för hjärt- och kärlsjukdomar och till och med risken för att dö ökar. Men ensamhet går att övervinna, steg för steg.
Människan är inte avsedd att vara ensam. Ensamhet tär på psyket, men studier visar att ofrivillig ensamhet är en tung börda också för kroppen – till den grad att dödsrisken stiger.
Det beror på att det interna varningssystemet i kroppen utlöses av att man blir ensam: stresshormonerna ökar och blodkärlen dras samman.
– Om tillståndet fortgår länge ökar risken för stroke och hjärtinfarkt. Ensamhet påverkar enligt studier kroppen på samma sätt som om man rökte femton cigaretter om dagen, säger Peter Strang, överläkare och professor.
Ensamhet gör också att smärta känns starkare än normalt. Det har forskare kunnat visa i studier där de har undersökt smärtcentrum i hjärnan med magnetkamera.
För diabetiker är ensamhet en ännu större risk, eftersom diabetes i sig är en riskfaktor för hjärt- och kärlsjukdomar. Dessutom kan blodsockervärdena stiga när stresshormoner frisätts i kroppen.
Gemenskap av godo, ensamhet av ondo
Gemenskap och social samvaro stöttar däremot vår hälsa på många sätt. Människor som har kontakt med andra och känner sig förbundna med dem löper betydligt mindre risk att insjukna i hjärt- och kärlsjukdomar och att dö i förtid.
– Kroppen belönar oss när vi har kontakt med andra. Människan regelrätt badar i positiva hormoner: bland annat oxytocin, dopamin och endorfin. Hormonerna får oss att känna oss avslappnade och lyckliga, säger Peter Strang.
Enligt honom ska förklaringen till fördelarna med gemenskap och nackdelarna med ensamhet sökas i utvecklingsbiologin. För våra förfäder var byar och bysamhällen ett skydd mot vilda djur och fiender. Den som förirrade sig för långt bort från sin flock måste möta hoten ensam.
– Människan utsattes för livsfara och kroppen reagerade genom att aktivera stressystemet. Så är det fortfarande för oss. Även om vi lever i en annan tid, är våra gener desamma som förr. När vi blir ensamma tror våra hjärnor nämligen att vi är utsatta för fysiska hot.
Riskerna med att bli ensam kommer konkret fram bland annat i långvariga partnerskap när den ena partnern dör. Ofta avlider den andra kort efteråt.
Övergående eller bestående
Idag talas det mer om ensamhet och dess risker än tidigare. Vi vet att i synnerhet unga, äldre och män i arbetsför ålder lider av ensamhet. Men har ensamheten ökat?
– Det är svårt att säga. Åtminstone finns det i vår tid faktorer som kan öka upplevelsen av ensamhet. Ojämlikheten har ökat i samhället, den västerländska individcentrerade kulturen har vunnit större insteg och sociala medier har skapat en skenbar gemenskap som ändå inte erbjuder genuina möten, nämner Jenny Julkunen, projektsamordnare på Helsingforsmissionen.
I sitt arbete träffar hon alla typer av ensamma människor oberoende av ålder, kön och utbildningsbakgrund. Många upptäcker plötsligt att livet har gått till att studera och bygga en karriär och att de mitt uppe i alla prestationer har missat att skapa mänskliga relationer.
– För en del är ensamhet knuten till ett visst livsskede och är övergående. För andra har ensamheten varit en följeslagare genom hela livet och blivit ett bestående tillstånd. Ensamhet kan också vara ett emotionellt tillstånd, det vill säga man känner sig ensam trots att man har människor omkring sig. Till exempel i ett dåligt partnerskap kan man känna stor ensamhet.
Tankar och handlingar
Det går att övervinna ensamhet, betonar Peter Strang och Jenny Julkunen. Peter Strang nämner fyra steg, EASE, som lanserats av neurologi- och ensamhetsforskaren John Cacioppo. Bokstavskombinationen kommer från de engelska begreppen extend yourself, action plan, selection och expect the best.
Med andra ord gäller det att börja med att ta det första steget, visa att man finns. Sedan kan man lägga upp en handlingsplan och fundera vad man är intresserad av. Det tredje steget är att göra ett urval, vilket betyder att välja vad man vill satsa på. Kanske börja sjunga i kör eller gå med i någon frivilligorganisation?
Och till sist ska du förvänta dig det bästa.
– Om någon exempelvis bjuder dig på fest, så utgå från att personen verkligen vill att du kommer, ger Julkunen som exempel.
Hon påpekar att det är lätt att säga till den som är ensam att du måste ta kontakt med andra människor. Men ensamhet får människor att undvika – till och med avvisa – andra.
– Därför kan det vara på sin plats att först fundera över sina egna uppfattningar och tankar om sig själv och andra. När man lär sig bättre förstå sin egen känsla av ensamhet och sina tankar och handlingsmönster, upptäcker man också metoder för att ändra sitt beteende och styra sitt liv i önskad riktning.
Helsingforsmissionen har tagit fram programmet Näkemys som fokuserar på att hjälpa ensamma utifrån de fyra principerna.
– Det kan hända att ens eget tankesätt är så fixerat att man tycker att man är socialt otymplig eller tråkig. När man lyckas ändra dessa tankemönster blir det lättare att delta i sociala sammanhang och söka kontakt med andra. På så sätt kan man lämna ensamheten bakom sig steg för steg.
Om du känner dig ensam kan de här böckerna vara till hjälp:
- Peter Strang, Att höra till: om ensamhet och gemenskap, Natur & Kultur, 2014.
- Jenny Julkunen, Ari Marjovuo, Maria Rakkolainen, Yksinäisyys – tehtäväkirja avuksesi. Tuuma-Kustannus 2019.
”Det känns skrämmande att slå hål på min bubbla”
Duger jag, gör jag människor besvikna, kommer jag att säga något dumt? Det är frågor som Sanna Muttonen, 55 år och från Villmanstrand, funderar över i sin ensamhet.
”Jag har lidit av ensamhet så länge jag kan minnas. Redan som barn saknade jag tjejkompisar att prata och umgås med. Och det fortsätter fortfarande nu när jag är vuxen. Ingen ringer och säger att hon vill träffa dig.
För tre år sedan blev jag sjukpensionerad från mitt jobb som närvårdare. Inte heller i arbetslivet kunde jag skapa vänskapsrelationer.
Jag är inte ensam, jag har make, fyra barn och ett barnbarn. Men det jag saknar är väninnor. Jag har funderat mycket över vad min ensamhet beror på. I mitt barndomshem förekom det alkoholmissbruk och jag vande mig vid att göra mig osynlig för att jag bara inte skulle reta upp någon. Kanske det är orsaken till att jag har så svårt att ta kontakt med människor. Jag funderar om jag duger, om jag gör människor besvikna, om jag kan bete mig, om jag säger något dumt.
Ofta är det lättare att stanna hemma, i min egen trygga bubbla.
Jag är van att vara ensam, och jag trivs också ensam, men det finns en gräns med allt. Som tur är finns det skog och djur – de ger mig kraft.
För tre år sedan gick jag med i en stödgrupp för ensamma i Södra Karelen på Facebook. Vi träffas också ansikte mot ansikte på olika evenemang och i andra sammanhang. Jag har lärt känna två kvinnor och med dem har jag varit på geocaching och på teater. När jag tar mod till mig och går med, känns det bra efteråt.
Jag har också hittat grupper för vuxna med typ 1-diabetes på Facebook. De har varit en omvälvande upplevelse. Jag har alltid trott att jag är den enda överviktiga med typ 1-diabetes. Men det finns ju många fler av oss! Även om diskussionerna äger rum på webben, skapar de gemenskap i mitt liv.
Ensamhet påverkar också min diabetes. När jag grips av ångest eller är deprimerad stiger stressnivån – och sedan stiger också sockret.
Det är tur att jag har min diabeteshund Pirre och vår andra hund Pentti. Jag måste rasta dem två gånger om dagen, och hundarna ger mig närhet och ömhet. Det lindrar min ångest.”
