Av Tuija Manneri
• Det går inte att med säkerhet förutse vem som får eller inte får diabetes. Generna spelar en stor roll för utvecklingen av typ 2-diabetes, men också våra förfäders levnadsvanor kan spela in. Vad som är orsaken bakom typ 1-diabetes är däremot fortfarande en gåta också för forskarna.
Anlagen för att få typ 2-diabetes förekommer allmänt i Finland.
– Vi skulle alla få någon form av diabetes om vi levde till hundra år, sammanfattar Tiinamaija Tuomi, avdelningsöverläkare på endokrinologiska kliniken inom HUS.
Det viktiga enligt henne är att veta vem som får diabetes vid 20 respektive 50 års ålder. Det är lätt hänt att man utgår från att det är de som lever osunt som insjuknar först och säkrast. Så är det dock inte alltid.
– Det räcker inte med enbart dåliga levnadsvanor för att typ 2-diabetes ska utvecklas. Det krävs alltid också ärftliga anlag.
Dessutom är diabetes en sjukdom med många ansikten, som en del får i unga år, andra i ålderdomen, och vissa med normalvikt och andra med övervikt.
– Det finns människor som har normalt blodsocker trots övervikt och fysisk inaktivitet. Till och med när de har någon kraftig inflammation eller kortisonmedicinering som har blodsockerhöjande effekt. Man kan säga att dessa människor dragit en vinstlott i livslotteriet.
Sedan finns det de som har mindre tur, nämligen normalviktiga som motionerar mycket, äter hälsosamt och ändå insjuknar. Skillnaden kan förklaras med generna. Om man har ärvt gener som kraftigt ökar risken för typ 2-diabetes, kan man insjukna hur hälsosamt man än lever. Å andra sidan kan det hända att man inte insjuknar trots relativt osunda levnadsvanor, när man ärvt gener med låg diabetesrisk.
Släkten och vågen visar prognosen
Genetikern Heidi Marjonen deltar för närvarande i en genetisk studie vid Institutet för hälsa och välfärd. Den undersöker hur genetiska data kan utnyttjas för att förutse diabetesrisken. Utifrån dessa data räknar forskarna ut den så kallade polygena risken (polygenic risk score, PRS) som anger i hur hög grad vars och ens arvsmassa inverkar på den totala risken för att insjukna i diabetes.
– För de flesta finländare verkar risken vara medelstor, alltså varken stor eller liten. Hos bara några procent är den ärftliga risken mycket stor, och likaså hos några procent mycket liten. Men inte heller de är skyddade mot diabetes.
Utan gentester går det inte att säga hur stor den nedärvda diabetesrisken är, men släktingar och deras situation säger en hel del. Om den ena föräldern har typ 2-diabetes, är risken att själv få sjukdomen ungefär 40 procent. Om båda föräldrarna har typ 2-diabetes, ökar risken till 80 procent. Dessutom ger BMI en fingervisning om risken.
– Sjukdomsrisken mångdubblas om stora genetiska anlag är kombinerad med betydande övervikt.
Diabetesundersökningar på materialet i befolkningsstudien Finriski visar i en tioårsuppföljning att 19 personer av hundra insjuknar om betydande övervikt (BMI över 30) förekommer i kombination med hög ärftlig diabetesrisk. Fem av hundra insjuknade om de hade betydande övervikt i kombination med liten genetisk risk. Vid normal vikt och hög genetisk risk insjuknade tre av hundra. Normalviktiga med liten risk insjuknade inte alls.
– När materialet från Finriski bara undersöktes på diabetesfall, såg forskarna att den genomsnittliga insjuknandeåldern var 60 år för personer med den högsta genetiska risken och normal vikt, det vill säga BMI under 25. Vid ett BMI på 30–35 var den genomsnittliga insjuknandeåldern 56, säger Heidi Marjonen.
Bättre hälsa för kommande generationer
Diabetesrisken behöver inte bara bero på generna. Också våra förfäders levnadsförhållanden och livsstil kan spela in. De kan påverka de regleringsmekanismer i kroppen som knäpper på och av aktiviteten i de gener som styr sockeromsättningen. Den vetenskapsgren som undersöker den här typen av genuttryck kallas epigenetik.
– De epigenetiska regleringsmekanismerna bildar så att säga en regleringsapparat för den mänskliga arvsmassan. Förändringar i apparaten lagras inte i generna, men studier ger vid handen att de kan nedärvas på andra sätt både hos djur och hos människor, säger Terho Lehtimäki, professor i klinisk kemi på Tammerfors universitet.
– Det är möjligt att våra förfäder hade dåliga levnadsvanor eller levnadsförhållanden och att det i deras celler har blivit kvar en molekylprofil som ökar risken för diabetes och som fortfarande nedärvs till nästa generation.
Man kan inte påverka sina gener. Däremot kan man själv påverka regleringsmekanismen i generna. Därför går det kanske att koppla bort de skadliga egenskaperna i systemet och i stället koppla in de goda egenskaperna på nytt.
– Fysisk aktivitet och viktkontroll medverkar sannolikt till att regleringsmekanismen kan återställas. Det påverkar inte bara vår egen hälsa utan också kommande generationers hälsa.
Skuldbeläggning hjälper inte
Det finns inga absoluta garantier för att viktkontroll och fysisk aktivitet skyddar mot diabetes. Däremot vet man att de är effektiv behandling för många med diabetes. Det förekommer att diabetiker skuldbeläggs och uppmanas att leva hälsosammare för att minska sina vårdkostnader.
– Då glömmer man bort att skuldbeläggning aldrig är till hjälp för någon. Den som känner skuld och självförakt har ingen kraft att satsa på livsstilsförändringar. Dessutom kan man tänka på att samhället inte alltid gör det så enkelt för oss att träffa hälsosamma livsval, understryker Tiinamaija Tuomi.
Hon nämner ett aktuellt exempel från sin vardag: mager kaffemjölk byttes alldeles i onödan ut mot fetare mjölk i kafferummet.
– De val vi träffar i vardagen spelar en stor roll.
Typ 1-diabetes
Döljer spädbarnsåldern lösningen?
Det är fortfarande en gåta vad som är orsaken bakom typ 1-diabetes. Studier på senare år har bekräftat att lösningen på gåtan inte ska sökas i amningstiden i spädbarnsåldern eller i förbud mot modersmjölksersättning på komjölk. Inte heller D-vitaminbrist förklarar insjuknade i typ 1-diabetes. Nu frågar sig forskarna vad annat det finns i den tidiga barndomen som kan ligga bakom sjukdomen.
– Ända sedan 1970-talet har vi vetat att en viss vävnadstyp ökar risken för typ 1-diabetes och att en annan, ganska vanlig vävnadstyp skyddar mot sjukdomen, säger Riitta Veijola, professor i pediatrik vid Uleåborgs universitet.
I dag känner forskarna också till 50–60 gener som ökar risken för att få typ 1-diabetes. En del finländare har många predisponerande arvsfaktorer, medan andra har färre. Också typ 1-diabetes i familjen medverkar till sjukdomsrisken.
– Om pappan har typ 1-diabetes, ungefär tiodubblas barnets risk att få sjukdomen jämfört med den genomsnittliga risken för barn i Finland. Om mamman har typ 1-diabetes ungefär femdubblas risken.
Än så länge är det inte känt varför det finns skillnader i risken beroende på om pappan eller mamman har sjukdomen.
Den finländska DIPP-studien har sedan 1994 följt upp de barn som utifrån sin vävnadstyp har ökad ärftlig risk att få typ 1-diabetes. De flesta av dem får aldrig sjukdomen. Hos de barn som får diabetes upptäcks antikroppar mot de insulinproducerande öcellerna i bukspottkörteln redan före diagnosen. Mestadels uppträder antikropparna flera år innan diagnosen, men ibland bara några månader innan.
Också miljöfaktorer spelar in
Än så länge är det inte känt vad som är orsaken till att antikroppar uppkommer, men det finns en tydlig topp i förekomsten vid ungefär ett års ålder.
– Allt talar för att det första levnadsåret är av vikt för en del av typ 1-diabetiker. Diabetes är en autoimmun sjukdom, det vill säga det immunologiska systemet uppfattar felaktigt de kroppsegna insulinproducerande celler som främmande cellerna. Hos barn under ett år befinner sig immunsystemet i en kraftig utvecklingsfas och regleringen av systemet fungerar fortfarande bristfälligt, förklarar Heikki Hyöty, professor i virologi på Tammerfors universitet.
Inte bara de genetiska anlagen spelar in. Också miljöfaktorerna påverkar, men det har visat sig vara svårt att veta vilka de är.
Forskarna riktar nu blickarna mot bland annat infektioner under de första levnadsåren. De påverkar utformningen av immunförsvaret.
– Enterovirus som har upptäckts i bukspottkörtelns betaceller är en kandidat till diabetesframkallande faktor.
Undersökningar pågår dock fortfarande. Också bakteriefloran, mikrobiotan, intresserar forskarna: Blir immunsystemet lidande av att vi lever i en bakteriefattigare omvärld än tidigare? Ska människan eftersträva större naturkontakt och röra sig i exempelvis skogsmark?
– Det är ingen dum idé att röra sig i skog och mark, tycker Heikki Hyöty.
