Av Irma Heiskanen-Haarala
• Man får över huvud taget inte stiga på foten efter diagnosen Charcotfot eller vid blotta misstanken. Charcotfot skadar lederna och är en följdsjukdom vid diabetesneuropati.
Vad är Charcotfot?
Charcotfot är en inflammatorisk nedbrytning av skelettet som är relaterad till nervskador i foten, neuropati. Vanligen förstörs skelettet i fotbladet och vristen, oftast i Lisfrancs led i mellandelen av foten. Ibland händer det att skelettet också förstörs på andra ställen i kroppen, exempelvis i handlederna.
Ofta föregås Charcotfot, det vill säga neuroartropati, av något trauma som man inte själv lagt märke till eftersom neuropati leder till känselbortfall.
Hur vet man att det är Charcotfot?
När en person med diabetes har en fot som är värmeökad, rodnar och svullnar är det en charcotfot tills något annat är bevisat. Bästa sättet att ställa diagnos är att göra en magnetkameraundersökning (MRI).
Foten gör inte ont eftersom känseln har försvunnit. Många tror att de har gikt, ros eller ventrombos.
Tidigare kunde det gå flera månader innan diagnosen ställdes. Det händer fortfarande att diabetiker går omkring med svullna fötter länge innan det står klart vad det är för sjukdom. Men numera är Charcotfot mer känd tack vare att det satsas mer på fotvård för diabetiker.
Vad beror neuroartropati på?
Neuroartropati, alltså Charcot, är kopplad till neuropati, som oftast beror på diabetes. Neuropati kan också ha andra orsaker, till exempel alkohol. Det är inte känt vad det är som utlöser Charcotfot, men ofta finns det någon liten skada. Det kan hända att man råkat sparka med foten mot dörrposten eller att man hoppat av traktorn och slagit foten i marken.
Charcot visar hur viktiga nerverna är för att upprätthålla vävnaderna.
Hur behandlas neuroartropati?
Förbud mot att stiga på foten är den primära behandlingsmetoden. Man får alltså över huvud taget inte belasta foten. Redan vid misstanke om Charcotfot får patienten kryckor och brådskande remiss till polikliniken för diabetesfötter. Om foten belastas kollapsar fotbladet. Därför rekommenderas gips tills det inflammatoriska tillståndet i skelettet har lugnat ner sig. Numera används ofta gips som går att öppna och ta bort till natten, men då är det lätt hänt att man glömmer bort belastningsförbudet.
När fotsulan blir platt ligger vikten inte längre på framfoten och hälen och foten blir en så kallad gungfot.
Deformiteter i foten leder till kroniska sår. Det händer att felställningar i vristen måste korrigeras med komplicerade kirurgiska ingrepp. För den typen av avlastningsoperationer behövs det en mycket skicklig ortoped.
Hur man kan undvika Charcotfot?
God diabetesvård för att förebygga neuropati är A och O. Några andra metoder är inte kända och än så länge finns det ingen kunskap om hur Charcotfot utvecklas.
Kan Charcotfot läka helt och hållet?
Besvären kan tona ut, men de kan aktiveras på nytt, när det bakomliggande orsaken, neuropati, fortfarande är närvarande.
Ibland drabbas bara den ena foten till en början, och när man skonar foten drabbas den andra. Primärt uppträder Charcot bara i den ena foten och således sällan i båda fötterna.
Den fortsatta behandlingen består av individuellt tillverkade specialskor som ska stödja foten och jämna ut belastningen.
Frågorna besvarades av Hannu Järveläinen, professor i invärtes medicin vid Åbo universitet och specialist i invärtes medicin och endokrinologi. Han är ledamot i Diabetesförbundets styrelse och läkarråd och ansvarig läkare på diabetesföreningen Lounais-Suomen Diabetes ry i Egentliga Finland.
Skelettnedbrytning i foten
Uppskattningsvis var tionde som har diabetesneuropati drabbas förr eller senare av ett fotbesvär som kallas Charcotfot.
Tillståndet beskrevs först av den franske läkaren Jean-Martin Charcot och två av hans kollegor och året var 1868.
Denna tråkiga åkomma utvecklas om en nervskada, stimulerat blodflöde, överaktiva celler som förstör skelettet och felbelastning av foten uppträder samtidigt. Ofta föregås en charcotfot av en tidigare skada, exempelvis stukning.
Vanligen är det mellandelen av foten som kollapsar, men också framfoten och fotleden kan drabbas.
Behandlingen ska förhindra att skelettet förstörs och därför är immobilisering av foten det allra viktigaste. Belastning av foten måste undvikas i 3–6 månader, ibland i mer än ett år, tills inflammationen har lagt sig och det skadade partiet har förbenats.
Ungefär en fjärdedel av patienterna behöver ortopedisk kirurgi för att skadorna ska rättas till.
Jalkaterveys. Kustannus Oy Duodecim 2017.
På säker fot med specialtillverkade skor
Turjo Lehmusvuori, 72 år och bosatt i Åbo, var tvungen att gå i pension för tio år sedan när han fick diagnosen Charcotfot.
– Det var helt rätt beslut, trots att det kändes mycket tråkigt, säger Turjo Lehmusvuori som på den tiden jobbade som ansvarig mästare på byggen.
På jobbet måste han använda fötterna åtta timmar om dagen, när han klättrade upp och ner mellan våningarna.
Lehmusvuori fick typ 1-diabetes när han var 35. Han mår bra med sin diabetes, men med åren har han sett att diabetes kan ligga bakom många andra sjukdomar.
Foten började bråka sommaren 2006. Han släpade sig fram på jobbet med den onda foten så länge jobbarkompisen var på semester. I september ställde företagsläkaren diagnosen Charcotfot och sjukdomen bekräftades också på Åbo universitetscentralsjukhus. Läkaren behövde bara titta på foten och såg att det var ett klart fall.
– Vänster fot var röd, svullen och öm på insidan. Det brände i foten. När jag gick hade jag vikten på utsidan av foten.
Gipsbehandling i flera månader
Turjo Lehmusvuori bestämde att han inte ska låta foten kollapsa. Så han tog sig fram i rullstol tills han hade övat sig i att gå med två kryckor och gipsad fot så bra att foten rörde sig normalt, men inte ens ett ägg hade kunnat krossas under foten.
– Om man stiger på foten går foten sönder vid någon led. Någon skelettdel kan till och med sticka ut genom fotryggen.
För tolv år sedan var glasfibergips en ny uppfinning. Det var praktiskt att använda ett lätt gips som gick att öppna på baksidan och kunde tas bort till natten. Tack vare den minutiösa behandlingen försvann svullnaden så småningom.
När gipset satt lösare, fick han ett nytt gips, och när foten svullnade på nytt, fick han ett gips som smet åt mindre. Gipsbehandlingen pågick i åtta månader. Varannan månad kontrollerades foten – form, storlek och temperatur.
I mars 2007 konstaterade vårdenheten att det inte fanns några andra förändringar i foten än att fotvalvet hade sjunkit och blivit bredare. När skelettet inte var skadat, fick han gradvis börja stiga på foten, till en början med glasfibergips.
I dag behöver Lehmusvuori individuellt tillverkade specialskor: sommarskor, vinterskor och inneskor. Staden betalar de dyra specialtillverkade skorna.
– De är till stor hjälp när jag rör mig.
