Av Riitta Ahonen
• Typ 1-diabetes måste tas hand om också på arbetstid. Enligt en finländsk befolkningsstudie upplever många att det är stressande att kombinera diabetes och arbete. Vidare är många oroliga över hur deras arbetsförmåga påverkas av sjukdomen. Läget kan hjälpas upp redan med små förändringar i hur arbetet är organiserat.
Minst hälften av alla anställda i Finland har någon långvarig sjukdom. Till den gruppen hör personer i arbetsför ålder som har typ 1-diabetes. De är ungefär 30 000. Det har inte tidigare undersökts hur de klarar sig i arbetslivet i Finland, och de internationella studierna är få.
Det fick Pirjo Hakkarainen, magister i hälsovetenskaper, att forska i frågan. Hon disputerade med avhandlingen Type 1 Diabetes and Work (Typ 1-diabetes och arbetslivet) i början av december vid Östra Finlands universitet. I studien deltog 767 typ 1-diabetiker från hela Finland.
– Studien visar att drygt 70 procent av personer med typ 1-diabetes upplever stress på grund av att de måste kombinera arbete och diabetes. Det är en extra börda vid sidan av alla andra krav i privatlivet och på jobbet, säger hon.
Stressen var också förknippad med oro för hur det ska gå med arbetsförmågan vid diabetes. Tydligast är sambandet med arbetsmiljön vid fysiskt arbete. Under sådana förhållanden upplevde deltagarna att det är svårt att ta hand om sin diabetes.
I synnerhet de som lät blodsockernivån ligga högre än rekommenderat för att undvika hypoglykemi och insulinkänningar kände sig stressade. På sikt kan höga HbA1c-värden leda till följdsjukdomar.
Små förändringar kan hjälpa
Man måste ta hand om egenvården också på arbetstid. Den som är i arbetslivet tillbringar en stor del av sina vakna tid på jobbet.
Stora blodsockerfall är ovanliga när diabetes är välinställd. Exceptionellt kall eller het arbetsmiljö och för stor fysisk ansträngning kan få blodsockret att sjunka för mycket. För att undvika för låga och för höga blodsockernivåer måste typ 1-diabetiker mäta blodsockret flera gånger om dagen och bedöma vad som är rätt insulinmängd utifrån matintag, energiförbrukning och blodsocker.
– Arbetsrelaterad stress kan förebyggas om den fysiska arbetsmiljön anpassas bättre till diabetikern. Redan mycket små omställningar i hur arbetet är organiserat kan räcka till i vissa situationer. Personer med typ 1-diabetes behöver kunna lägga in matpauser regelbundet och flexibelt. Exempelvis de som ofta drabbas av lågt blodsocker orkar bättre om de får ta en liten paus för ett mellanmål med några timmars mellanrum, säger Pirjo Hakkarainen.
Tala om för din chef att du har diabetes
Var tredje med typ 1-diabetes som ingick i studien hade hemlighållit sin diabetes för sina arbetskamrater och var femte för sin närmaste chef. Hemlighetsmakeri kan leda till att egenvården försummas. I bakgrunden finns en rädsla för att uppfattas som svag, bli diskriminerad i arbetslivet, få oönskad uppmärksamhet och för att andra ska tro att man försöker tillskansa sig fördelar via sin sjukdom.
– Vid anställningsintervjuer kan en diabetiker själv bestämma om han eller hon vill berätta om sin diabetes eller inte. Lagstiftningen kräver inte att man gör det. En diabetiker behöver inte heller berätta om andra frågor kring sin hälsa. Dessutom får den som intervjuar en sökande inte ställa frågor om hälsan, säger Pirjo Hakkarainen.
När arbetsuppgifterna är av den arten att en anställd inte får ha diabetes, har arbetsgivaren rätt att häva arbetsavtalet, om det senare kommer fram att den sökande har hemlighållit sin diabetes för att få jobbet. Det kan vara arbete inom yrkestrafik, flygtrafik, spårtrafik och sjöfart och inom polisen, militären och väktaryrken.
På en ny arbetsplats kan det vara bra att prata om sin diabetes med den närmaste chefen och sina närmaste arbetskamrater. Detsamma gäller när man får diabetes i arbetslivet. Då är arbetsmiljön säkrare för diabetikern och arbetsuppgifterna kan omorganiseras om det behövs.
– Chefen har ett arbetarskyddsansvar och bör därför känna till om någon anställd har en sjukdom som påverkar säkerheten i arbetet. Företagshälsovården måste bli informerad om diabetes eftersom det ingår i företagshälsovårdens uppgifter att stödja anställda i deras hälsa. Företagshälsovården har samma sekretessplikt som resten av vården.
En stor del av de som i Hakkarainens studie inte hade talat om på sitt jobb att de har diabetes uppgav som orsak att ”det inte hade blivit av att berätta” eller att ”de inte hade haft något behov av att berätta”.
– Arbetsplatserna bör ta fram rutiner och situationer där det är naturligt att ta upp frågan om diabetes. Exempelvis kunde det vara frivilligt att på ett riskbedömningsformulär uppge en kronisk sjukdom, föreslår hon.
Arbetsplatser där någon anställd har berättat om sin diabetes har bättre grundkunskaper om sjukdomen än andra arbetsplatser. Arbetskamraterna känner bättre igen symtomen på en diabetiker som mår dåligt och kan komma med praktiska förslag till hur arbetsplatsen kan stödja diabetikern. Nio procent av deltagarna uppgav att de hade blivit diskriminerade i arbetslivet på grund av sin diabetes. De berättade att de inte hade fått ett jobb de sökt eller ansåg sig ha blivit uppsagda på grund av sin diabetes.
Bra medarbetare
Mellan 1992 och 2007 ökade typ 1-diabetes i arbetsför ålder och i förvärvslivet med 35 procent. Sysselsättningen låg på samma nivå som bland befolkningen i stort. Var tredje ansåg sig ha dålig arbetsförmåga, men största delen av de intervjuade klarade av sitt arbete lika bra som resten av befolkningen.
– De flesta insulinbehandlade diabetiker är goda medarbetare, som rentav månar om sin hälsa, kost, livsstil och alkoholkonsumtion bättre än genomsnittet bland friska, påpekar Pirjo Hakkarainen.
Socialt stöd, mänskliga relationer på arbetsplatsen och möjligheter att sköta egenvården på arbetstid gör det lättare att prata om sin diabetes på jobbet. Dessutom blir det lättare för diabetiker att klara av jobbet lika bra som resten av befolkningen. I takt med att typ 1-diabetes blir vanligare behöver hälso- och sjukvården bli bättre på att upptäcka vem som behöver särskilt stöd. De som har fått sin sjukdom i barndomen har hunnit vänja sig vid den. De som fått sin diagnos först i arbetslivet behöver mer tid på sig för att anpassa sig till en livslång sjukdom. Det är viktigt att deras behov av stöd uppmärksammas.
– Det ligger i allas intresse och är av största vikt att arbetsplatsen går ut med rätt, aktuell och uppdaterad information om diabetes, understryker Pirjo Hakkarainen.
Arbete jämt och ständigt
Marko Päivinen från Kemi säger att han har fantastiskt goda erfarenheter av att vara diabetiker i arbetslivet. Han har alltid getts tillfälle att arbeta och han har aldrig behövt hemlighålla sin diabetes.
– Jag har haft den inställningen att jag vill tala om på jobbet att jag har diabetes. I min ungdom blev jag befriad från militärtjänstgöring på grund av min diabetes. I mitt cv har den här uppgiften en kod och det brukar väcka frågor vid anställningsintervjuer. Så jag har lagt till informationen att jag har diabetes. Då är frågan avklarad med en gång.
Ofta har det funnits andra diabetiker på samma arbetsplats eller en del arbetskamrater har haft vänner och bekanta som har diabetes. Följaktligen har det funnits kunskap om diabetes.
De senaste fem åren har han varit fastighetsskötare på tekniska byrån inom Kemi stad. I arbetet ingår automationsservice på fastigheter, småskaligt underhållsarbete och snöröjning på vintern. Han rör sig med bil mellan arbetsställena, men i övrigt är det ett fysiskt arbete. På arbetsställena finns det oftast personal på plats.
– Jag har använt Freestyle Libre i två och ett halvt år. Det är helt fantastiskt att jag kan bevaka blodsockret hela tiden utan problem. De dagar jag röjer snö kan jag i bästa fall kontrollera blodsockret en gång i halvtimmen. Dessutom mäter jag alltid blodsockret före och efter maten. I bilen har jag fruktostabletter och något att äta för att inte drabbas av lågt blodsocker. Men det är inte ofta jag har behövt dem. Senast var HbA1c-värdet omkring 7,8 procent.
Två njurtransplantationer
Redan i gymnasiet brukade Marko Päivinen jobba kvällar och veckoslut. Han gav upp gymnasiet när han var arton och började i stället jobba som installatör på en ingenjörsbyrå. Senare hade han egen firma.
Under årens lopp har han studerat för en rad yrkesexamina. Han har bland annat studerat på ett tekniskt läroverk och avlagt studier i säkerhetselektronik och inom säkerhetsbranschen, vid sidan av jobbet.
Ett tag flyttade han till Helsingfors och jobbade som vaktmästare på Casino. Senare återvände han till hemstaden Kemi när han erbjöds jobb på samma ingenjörsbyrå som han hade varit anställd på tidigare. Det finns inga tomma punkter i hans cv och det är ett dokument som heter duga.
Många vill inte tro att Marko Päivinen har genomgått två njurtransplantationer. Den första var 2008. Den nya njuren fungerade sex år tills kroppen stötte bort den och det blev dialysbehandling på nytt. Den andra njurtransplantationen gjordes i mars i fjol, och allt har gått bra så här långt.
– Jag började jobba på nytt efter midsommar och jobbade 60 procent till en början. Redan i början av juli ville jag ha heldagsanställning för att komma in i samma arbetsrytm som de andra. Dessutom är arbetet mindre fysiskt ansträngande på somrarna. Jag har orkat hur bra som helst.
Under dialysbehandlingarna gick han ner i arbetstid till 60 procent.
Han förstår mycket väl att alla inte vill prata om sin diabetes på jobbet. Däremot tycker han att rädsla för att bli uppsagd på grund av diabetes är mer eller mindre självförvållad.
– Den som vill ta bra hand om sig själv, tar också bra hand om sitt jobb. Poliklinikbesöken fyra gånger om året är inget problem. Själv har jag inte haft några svårigheter med att få jobb eller att klara av mitt arbete. Det jobb jag har idag gör att det aldrig känns trist att gå dit på morgonen!
Mitt i den tunga vardagen måste man kunna behålla en positiv attityd och vara öppen, tycker han. Man behöver inte haussa upp frågan om diabetes, men man kan informera sin omgivning och fråga sina arbetskompisar om de vet vad man ska göra om en diabetiker behöver hjälp vid allvarlig hypoglykemi.
– Kunskap skingrar osäkerhet och fördomar kring sjukdomen. Om man får diabetes i arbetslivet, ska man absolut tala om det på sin arbetsplats. Det är onödigt att vara rädd, är hans devis.
