Av Mats Fors
• Året var 1994 och månaden var januari. Jag var 13 år, älskade fotboll och hade strax innan tränat. Strax därpå satte jag mig i bilen med min pappa, som hade haft diabetes sedan han var barn. Allt jag kunde tänka var hur otroligt törstig jag var. Väl hemma visade blodsockermätaren 24,5 mmol/l.
Motivation och förnekelse
Efter en vecka på sjukhus fick jag åka hem och spela en match. Första dagen efter sjukhusvistelsen följde min mamma med till skolan. Hon berättade att jag har diabetes och behöver ta blodprover och insulin under skoldagen. Efter en tid tappade jag motivationen att mäta blodsockret, vilket givetvis syntes på mina värden. Hela situationen blev till sist ångestladdad. Ständigt dessa diskussioner och hot om följdsjukdomar som kändes så avlägsna.
Min ungdomstid bestod av motion, och fotbollen var min dröm och drivkraft. Idrotten hjälpte mig att hålla blodsockret jämnare. Under studietiden konsumerade jag minst lika mycket alkohol som alla andra, men jag mätte blodsockret och avslutade krogkvällar med att äta något.
Vändpunkten
Jag har hela tiden varit väldigt nöjd med diabetesvården. Speciellt diabetessköterskorna har varit väl pålästa och gett ett bra bemötande. Senare slutade jag med fotbollen och kom in på löpning. – Inget slår pumpbehandling för fysiskt aktiva diabetiker. Jag fick också chansen att börja med kontinuerlig glukosmätning. Min fru och våra två döttrar hör till de nyckelpersoner som har bidragit till en positiv vändning, ett liv med ett bättre blodsocker. Att ha någon som peppar och pushar dig är guld värt.
Jobb och diabetes
Om det är något jag lärt mig under mina tio yrkesverksamma år, är det att jag som diabetiker behöver ha tid för regelbunden motion och att mitt jobb inte får skapa för mycket negativ stress. För sex år sedan fick jag ett rektorsjobb i Norge. Där blev egenvården lidande eftersom det var långt till diabetesmottagningen. Två år senare gick flyttlasset till Åland och i dag jobbar jag som lärare. Dessutom har jag startat ett företag för klassisk massage och löparkurser. Jag föreläser en del och har planer på att ordna ett diabetesläger för barn.
Var öppen med din diabetes
Jag har fått lära mig den hårda vägen att jag som diabetiker behöver visa min omgivning att jag har diabetes. På ett sommarjobb hade jag en mentor som lärde mig arbetsrutinerna. Det fanns ingen lunchrestaurang i närheten och min första dag hade jag glömt att ta med mig egen lunch. Jag berättade inte för min mentor, och när det blev lunchtid kände jag att jag började bli låg. Det slutade lyckligt den gången trots att min mentor fick tillkalla ambulans.
Idag är jag väldigt öppen med min diabetes. I januari tog jag en tatuering som synliggör min sjukdom. En relativt billig livförsäkring. Tatueringen är placerad på min handled och har texten: Diabetes type 1.
Gör det du älskar
Jag sprang min första maraton 2012 och sedan dess har det blivit fem till. Tack vare den fantastiska pumpen kan jag leva mycket mer spontant. Jag bloggar och försöker inspirera inom diabetes och löpning. Allt är möjligt också vid diabetes.
