Av Pirjo Silveri
• Får man bara smärtlindring i livets slutskede, men inget insulin? Den frågan har många diabetiker, deras närstående och vårdpersonal ställt sig. Upprinnelsen till debatten var en nyhet som stod att läsa i tidningen Etelä-Suomen Sanomat i juli. Tidningen skrev att det kan förekomma att diabetiker i livets slutskede inte får någon insulinbehandling. Inga konkreta fall nämndes utan frågan hade kommit upp i kontakter mellan vårdpersonal.
– Om det har skett, har personalen handlat fel. Personalen har inte förstått vad typ 1-diabetes innebär och inte känt till principen för den palliativa behandlingslinjen. Personer med typ 1-diabetes behöver insulin och det ska de få ända till livets slut, svarar Paula Poukka, överläkare på Helsingfors stads hemsjukhus.
Hon är läkare inom vården i livets slutskede och har aldrig stött på problematiken i Helsingforsområdet.
– Däremot ser jag varje vecka fall där man inte vill minska medicineringen i ett sjukdomsstadium när man gott och väl kan trappa ner. Det är överraskande svårt att komma ifrån invanda rutiner. Man kollar värden och tar tabletter som är mer till skada än till nytta. Patienterna och de närstående har tagit till sig diabetesvården så grundligt att de baxnar när de får höra att det är fritt fram för grädde och socker, om det känns så.
För äldre med diabetes är det viktigare att blodsockret ligger på en nivå som inte ställer till med problem än att värdena följer rekommendationerna till punkt och pricka.
– A och O är att undvika hypoglykemi, lågt blodsocker. Å andra sidan får blodsockret inte hela tiden vara så högt att man mår dåligt.
Gott liv i återstoden av dagarna
Vid vård i livets slutskede spelar skillnaden mellan typ 1- och typ 2-diabetes en avgörande roll.
– Vid typ 2-diabetes är ämnesomsättningen det grundläggande problemet. När man går ner i vikt, kan tablettbehandlingen stegvis trappas ner. Men blodsockret måste självfallet följas upp. Om blodsockret är mycket högt och patienten inte längre kan ta in medicin via munnen, måste patienten i vissa fall få insulin. Det är dock sällsynt, säger Paula Poukka.
Om blodsockret ligger kring tio, kan läkaren säga att det är mycket bra.
Det finns ingen risk för hypoglykemi. Den återstående tiden kan räknas i veckor eller på sin höjd i månader. Då finns det inte längre någon orsak att måna om blodkärlen för många decennier framåt.
– Det gäller att uppmuntra diabetiker och deras närstående att trappa ner medicineringen. Tabletterna är det första som kan sättas ut.
Personer med typ 1-diabetes behöver däremot insulin när kroppen inte längre har kvar någon insulinproduktion. En människa kan klara sig utan insulin en eller två dagar, men döden påskyndas om insulinbehandlingen sätts ut för en längre tid.
– Målet med vården i livets slutskede är att patienten ska må så bra som möjligt under de återstående dagarna i livet. Det är det som är avgörande för vilka läkemedel som verkligen är till hjälp och vilka som är mer till skada eller bara gör tillvaron jobbigare.
Långverkande insulin är det enda diabetesläkemedlet som kan användas utan problem så länge som det behövs, också för mycket sjuka människor, sammanfattar överläkaren Paula Poukka.
Vem injicerar när minnet sviker?
De senaste decennierna har diabetesvården utvecklats enormt och människor med typ 1-diabetes lever längre än förr. Äldre med typ 1-diabetes är således ett relativt nytt fenomen. Hur ska man säkerställa att patienterna får insulin om de har minnesstörningar och inte kan ta hand om sig själva?
I sådana fall kan hemsjukvården eller någon närstående ge insulinsprutorna. Vården och de anhöriga bör komma överens om vilka regler som gäller. En riskgrupp är personer som har oupptäckt demens och som ofta kan dölja sina minnesproblem ganska länge utan att någon ser att något är på tok.
Flerdosbehandling är svår att genomföra om personen bor kvar ensam hemma och har minnesstörningar.
– Det är alltid en stor fråga och problemet växer när personen inte längre har någon egenvård, säger hon.
Det allra viktigaste är att undvika hypoglykemi. Dessutom kan blodsockermålet höjas till en högre nivå eftersom det ofta handlar om människor som inte längre har flera decennier i livet framför sig.
