Av Taisto Inervo
• Jag heter Taisto Inervo och jag blev 75 år i november i fjol. För fyrtio år sedan fick jag diabetes. Det berodde på att jag hade haft inflammation i bukspottkörteln fyra gånger och det i sin tur berodde på min stora alkoholkonsumtion.
Trots alla varningar såg jag inte mig själv som alkoholist. Själv betecknade jag mig som skåpsupare. Mina alkoholvanor tillägnade jag mig under flera år på sjön där jag arbetade som skeppskock och ekonomiföreståndare. På den tiden fick man ta en eller annan drink också under arbetstid, om det inte inkräktade på jobbet.
Det var en smärtfylld upplevelse att få pankreatit första gången och jag låg i dropp på Mejlans sjukhus i Helsingfors i tolv dygn. All vätska som rann ner i magsäcken avlägsnades via en nasogastrisk sond. Läkemedel och näring fick jag intravenöst. Munnen och tungan var torra eftersom jag inte fick något att dricka, och jag drömde om fjällbäckar och isbanor.
Själv förstod jag inte hur allvarligt sjuk jag var, men jag fick senare veta att jag hade varit mycket nära att dö. Läkarna uppmanade mig att undvika alkohol.
Senare samma år opererades gallblåsan bort för att galla skulle kunna rinna ut i bukspottkörteln. Jag slutade inte dricka alkohol för spriten fick mig att känna mig salongsfähig. Med spriten försvann känslan av underlägsenhet och skam. Senare drabbades jag tre gånger till av lindriga inflammationer i bukspottkörteln. På sjukhuset sa läkaren att jag har nio liv som katten eftersom folk vanligen dör av den första eller andra inflammationen.
Så småningom fick jag svårigheter på grund av det ständiga drickandet. Jag drabbades av fettlever, och fetthalten i blodet bildade ett tjockt lager ovanpå blodprovet i provröret. Jag gick ständigt ner i vikt och det bildades fettknölar i huden, som läkaren kallade mollusker. Läkaren ställde fel diagnos och på uppmaning av min fru gick jag till en hudläkare i Helsingfors. Läkaren skrev remiss till sjukhuset och där upptäckte de att jag hade långt gången typ 2-diabetes.
Fortfarande vägrade jag tro att jag var alkoholist. Det var först när jag blev uppsagd från jobbet som yrkeslärare som jag insåg att jag var en suput precis som min far. Fyllot som var min far lämnade min mor, mig och min bror och försvann ur våra liv. Jag ville inte vara en ansvarslös odåga som min far.
Lyckligtvis träffade jag en bekant som tidigare hade haft spritproblem och fick därmed hjälp av någon som vet vad det handlar om. Jag hade bestämt att inte hemfalla till drickande längre för jag ville ha kvar min familj och bli nyktrare. Det är sannerligen inte lätt att sluta dricka ensam. Man måste ha människor omkring sig att prata med om det gemensamma problemet och försöka gå vidare i livet en dag i taget.
Det gäller att hitta något att ersätta spriten med. Varje år gör min fru och jag en utlandsresa och stannar två eller tre veckor. Vi har rest som backpacker tre veckor bland annat i Thailand, Vietnam och Kambodja. Jag är intresserad av litteratur (tack Celia för att jag får lyssna på böcker), teater och konserter. På vintern är det vinterbad, sport, keramik och videofilmning som gäller. På somrarna vandrar jag i naturen och plockar svamp. Jag har varit nykter i 39 år – tack vare stödet från andra i samma situation.
I unga år var jag en vältränad och meriterad boxare, men i tjugo år därefter var jag mer eller mindre en soffpotatis tills jag i 70-årsåldern bestämde mig för att återuppta sportintresset. Så jag började gå på gym, och det blev både gymnastik och tyngdlyftning. På gym blir man lätt bekant med andra och får sig en liten pratstund samtidigt med träningen.
Jag går regelbundet på styrketräning 3–5 gånger i veckan. Intresset växer i takt med resultaten. De andra tyngdlyftarna har tagit gamlingen under sina vingars beskydd. De rentav hejar på och ger goda råd när jag orkar träna i samma takt som de. Vi brukar inleda med pinngympa och avsluta med stretching.
De senaste fem åren har min fysiska kondition utvecklats enormt. För att retas lite med mina vänner brukar skicka mina årsbästa till dem på min födelsedag. Baktanken är att även de ska återuppta träningen. På fem år har midjemåttet krympt med tio centimeter och jag har blivit av med sex kilo. Kroppssammansättningen är utmärkt och på en skala 1–5 ligger min kondition på 5. För fem år sedan lyfte jag 85 kilo i bänklyft och nu är jag uppe i 177,5 kilo. I marklyft klarar jag av 140 kilo, medan det var 70 kilo för ett år sedan. I knäböj åker 165 kilo upp, att jämföra med 75 kilo för ett år sedan.
Dessutom har jag sett att det finns ett direkt samband mellan fysisk och psykisk styrka. När fysiken blir bättre, går det också uppåt med psyket.
Många tycker kanske att jag är ute efter att skryta med mina prestationer, men det finns egentligen ingenting att yvas så mycket över. Jag vill bara visa vad idrott kan åstadkomma i mig och många andra, oberoende av vilken sportgren vi ägnar oss åt.
Jag kan ge ett exempel: en supbroder till mig vägde 150 kilo och orkade inte gå längre än två hundra meter. Senast vi träffades vägde han 70 kilo mindre. I sin ungdom var han en känd långdistanslöpare och efter att ha blivit nykter alkoholist ville han löpa maratonloppet i New York. Efter att ha tränat i tio år gjorde han faktiskt det.
Min diabetes har förlöpt utan större besvär. Det enda jag märker av är att synen har försämrats med åren. Blodsockret är bra, strax under 7 procent, tack vare bra och professionell läkarhjälp. Jag har inga problem med blodkärl, rörelseorgan, njurar eller hjärta. Kolesterolet ligger under tre, och det har jag mina goda gener att tacka för. Alla mina släktingar har haft låga blodfetter. Jag har ingen specialkost. Min fru och jag har internationella matvanor och vi tycker mycket om orientalisk och latinamerikansk mat. Under vårt femtioåriga äktenskap har jag lagat all mat och bakat alla bakverk därhemma. Som köksproffs vet jag hur viktiga maten och matvanorna är för hälsan.
Idag har jag all anledning att vara glad och tacksam för min hälsa. Mitt motto är: skynda långsamt.
