Arkiater Risto Pelkonens självgjorda liv

1047
Arkiater Risto Pelkonen i familjens trädgård. De har bott i sitt radhus i Grankulla i snart femtio år. Bild: Marja Haapio

Av Pirita Salomaa

• När det begav sig hade Stiftelsen för Diabetesforskning äran att få diabetesläkaren och diabetesforskaren Risto Pelkonen som sin första ordförande. Senare blev han arkiater, en hederstitel i Finland som bara en person åt gången kan inneha. Risto Pelkonen talar kraftfullt för respekt för forskningen och människovärdet. – Det gör också den 40-årsjubilerande stiftelsen i sina etiska värderingar.

Om det är någon man vill ställa frågan vad ett gott liv består av så är det självfallet nestorn inom läkarkåren.  När Risto Pelkonen var i folkskoleåldern stupade hans far, som var läkare, i kriget. Han besvarar frågan med en anspelning på sociologen Erik Allardt.

– En rimlig försörjning och en känsla av att ingå i en gemenskap är viktiga. Likaså förmågan att älska och lyckan att bli älskad. Och när du kommer överens med dig själv och bygger upp ditt eget liv, kan du känna glädje över det du har.

Enligt arkiatern är ett gott liv inte en ensamrätt för friska. Vi måste acceptera det faktum att sjukdom ingår i allt mänskligt liv.

– Hälsa är att bemästra vardagen, klara sig på egen hand och kunna hantera sitt liv. Livet kan vara hur bra som helst trots en långvarig sjukdom.

– Många med en långvarig sjukdom som följeslagare betraktar sig själva som friska, när livet går att klara av något så när bra och vardagen går sin gilla gång. Hälsa är alltså inte frånvaro av sjukdom, säger Pelkonen.

Kulturell livsrikedom

I augusti blev Risto Pelkonen 85 år, men han gör ett tidlöst intryck. Hans väl övervägda men kvicka kommentarer är en kombination av intelligens och humor – kryddade med ett leende som når ända upp till ögonen.

Med händerna i kors över bröstet lutar han sig tillbaka i trädgårdsstolen på uteplatsen till familjens radhus och blickar tillbaka på sitt mångskiftande liv.

– Jag har haft lyckan på min sida i många hänseenden. Jag har fått utöva ett yrke som jag älskar, och jag har en trevlig familj och trevliga barn som det varit roligt att umgås med. Och så har jag förstås haft en inspirerade personlig infrastruktur.

Med infrastrukturen syftar han sannolikt bland annat på sin karriär inom medicinen och allt det som hederstiteln arkiater 1995 förde med sig. Men i hans livsrikedom ingår också konst och kultur i alla de former.

Risto Pelkonen är en stor vän av piano- och kammarmusik och litteratur. Han och hans fru Kristiina Pelkonen har inrett radhuset hemtrevligt med en mix av gammalt och nytt. Väggarna är fyllda med konst där grafik och oljemålningar varvas med fotografier. En del av fotografierna har Risto Pelkonen tagit själv.

– Jag inleder dagen med en liten dikt. Man kan säga att jag är en poesins allätare. En bokhylla är fylld med lyrik av exempelvis Lauri Viita, Claes Andersson, Kirsi Kunnas och Juice Leskinen. När jag har lite mer tid brukar jag fördjupa mig i ryska klassiker.

I sin ungdom var han fågelskådare och hans tankevärld präglas av det förhållande till naturen som han byggde upp då. På de dagliga promenaderna iakttar han omgivningen och naturens mångfald ligger honom nära om hjärtat.

– Naturen, konst och kultur spelar en framträdande roll för människans psykiska välbefinnande, säger han, och är samtidigt själv ett övertygande exempel på vilken betydelse andlig föda kan ha.

Sant och falskt i näverbyn

Ett av Risto Pelkonens fritidsintressen går direkt tillbaka på hans naturintresse. Familjen har ett sommarställe på ön Ritosaari i sjön Pihlajavesi. En gång drog en hård storm över ön och lämnade efter sig skorpbark från tallar som föll offer för stormen. Det var upptakten till Pelkonens karriär som självlärd folkkonstnär.

Självlärd, autodidakt, förknippas också med ett självgjort liv. Det är minsann en mycket träffande beskrivning av arkiater Pelkonen.

På 1990-talet började han tälja bark, ett intresse som hade sitt ursprung i viljan att göra själv. Han ville visa barnbarnen att allt inte behöver köpas färdigt i affären, att man kan skapa själv. Så han täljde gubbar och gummor av bark till sina barnbarn. Flickorna fick också ett dockhus i bark där figurerna kunde bo.

”Om kvällarna, i lampans sken, söker de tillsammans den sanning som förkommit när nya vindar sveper över världen.” Risto Pelkonen, Tuohelan kylän väki, Maahenki 2011.
”Om kvällarna, i lampans sken, söker de tillsammans den sanning som förkommit när nya vindar sveper över världen.”
Risto Pelkonen, Tuohelan kylän väki, Maahenki 2011.

Barkfigurerna (figuriner som Pelkonen själv kallar dem) blev allt fler och bildade så småningom folket i byn Tuohela (Näverby). Varje figur hade ett namn, en personlighet och sin egen berättelse. Bybornas berättelser var förankrade i varandra och de pläderade för tolerans, tillåtelse och gemenskap.

– I Tuohela var de mänskliga relationerna minst lika komplicerade som i den gamla teveserien Peyton Place, ler han.

Berättelserna om Pelkonens barkfigurer har kommit ut i bokform. De uttrycksfulla berättelserna är påhittade, men vissa inslag ur hans eget liv finns med i form av människor och händelser som kantat hans långa livsresa.

Hemligheter måste man ha

Arkiater Pelkonen är känd och erkänd som internist och diabetesläkare. Alla gånger gick dock inte allt som på räls med patienterna.

– Diabetikerna kom till mottagningen med resultaten från urinproverna. Men varken patienten eller läkaren lyckades tolka dem. Det var en av orsakerna till att det ibland var svårt att dra jämnt. Båda parter var osäkra och läget var därför spänt, berättar Pelkonen lite överraskande.

Överraskande eftersom han är känd för sin varma inställning till alla medmänniskor.

Enligt Pelkonen hör blodsockermätarna och egenkontrollerna av blodsockret till de största milstolparna i diabetesvården.

– När diabetiker fick bli självständiga, utvecklades dialogen mellan läkare och diabetiker till ett partnerskap på riktigt.

Och vad svarar arkiatern när han får frågan om den egentliga orsaken till typ 1-diabetes någonsin kommer att klarläggas.

– Knappast kommer alla orsaker till sjukdomen någonsin att bli klarlagda. Det finns så många bidragande faktorer och alla människor är olika. Jag tycker att det måste finnas hemligheter i mänskligt liv, säger den 85-årige Pelkonen som gärna medger att han är en oliktänkare. Samtidigt lägger han fram en annan aspekt.

– Finland är visserligen en föregångare inom epidemiologi och genforskning, men trots det har vi inte kunnat lösa problemet med typ 1-diabetes. Det kommer kontinuerligt till ny information och vi närmar oss målstrecket till stor del tack vare finländska forskare.

Han tillägger att slumpen spelar en ganska stor roll i både liv och sjukdom. Det är en av orsakerna till att medicinen bör vara ”individuell”, att den alltid bör finna svaret på frågan varför just den här individen insjuknade.

Forskning kontra undervisning

Pelkonens forskarbana började när han blev ordförande för Stiftelsen för Diabetesforskning på 1970-talet, en ny stiftelse som inrättades av Diabetesförbundet och diabetesföreningarna.

Pelkonen har haft många titlar: medicine och kirurgie doktor, arkiater och professor.  Dessutom har han en gång korats till årets morfar. Icke desto trots tycker han att ingen bör ställas på en piedestal. Detsamma säger han om nivån på sin forskning från 1970-talet.

– Jag forskade kring fettmetabolism och sockeromsättning. Jag var flitig och det var mycket roligt att syssla med klinisk forskning. Knappast var jag någon större mästare inom mitt gebit, men inte direkt någon amatör heller. Det kom till en del värdefulla iakttagelser, är Pelkonens anspråkslösa bedömning av sina forskningsinsatser.

Risto Pelkonen önskar att dagens unga läkare kunde få uppleva glädjen i att njuta av forskning, lärande och insikt.

– Dagens unga forskare tampas med osäkra framtidsutsikter. Också framgångsrika forskare har svårigheter med att få anslag för sin forskning. Forskning kräver engagemang och långsiktighet. Forskarna ska söka sanningen och ny kunskap som är av betydelse för människan.

Själv ägnade han sig åt forskning sent om kvällarna. Det var först då han hade tid efter en lång arbetsdag med patienter och undervisning på Helsingfors universitetscentralsjukhus och Helsingfors universitet.

Nestorn inom läkarkåren understryker att allt måste ha sin plats.

– Utan forskning finns det ingen undervisning. Om vi inte kan garantera bra utbildning, hur ska vi då få bra läkare i framtiden, frågar han och tillägger att det borde vara en självklarhet för politikerna, men så förefaller det tyvärr inte vara.

Högt pris för besparingar

Pelkonen kommer väl ihåg styrelsemötena från de första åren när Stiftelsen för Diabetesforskning kom till. Där funderades det mycket över hur stiftelsen skulle kunna öka sitt kapital. Ända från början var målet att stödja högkvalitativ diabetesforskning i Finland och att stötta diabetesforskare i början av sin forskarbana.

Han betecknar stiftelsen som en stor framgångssaga. Detsamma kan man inte säga om dagens beslutsfattare, menar han. Pelkonen har ingen förståelse för nedskärningarna i forskningsanslagen, vare sig för tidigare eller kommande.

– Krympande forskningsbidrag är en mycket allvarlig signal. Under tidigare ekonomiska kriser behöll samhället sin tro på framtiden och satsade på forskning. Nu ser det helt annorlunda ut. Hela vår bildning, inklusive konst och kultur, ligger i vågskålen, är arkiater Pelkonens sorgliga bedömning.

Han oroar sig också över sparmålen inom hälso- och sjukvården.

– Problemet med politikerna är att de glömmer bort merkostnaderna. Sämre vård kommer nämligen att stå samhället dyrt i framtiden. De borde förstå att hälso- och sjukvård alltid är en investering i framtiden.

– Rationell ekonomisk hushållning är ett måste och kostnadseffektivitet ett viktigt kriterium vid val av vård och behandling. Hur mycket de får kosta beror på vad man uppnår med dem, understryker Risto Pelkonen.

De planerade försämringarna i läkemedelsersättningarna slår hårdast mot människor med små ekonomiska resurser, menar han. Pelkonen har en bestämd uppfattning om vilka läkemedel som i själva verket kostar skjortan.