Av Mari Vehmanen
• Vårdreformen ger patient- och folkhälsoorganisationerna en chans att påverka, säger professor emeritus Juhani Lehto.
Professor emeritus Juhani Lehto skräder inte orden när han talar om turerna i vårdreformen. Han menar att processen hittills delvis varit under all kritik.
– Det är inte utan att man längtar efter den tid när det tillsattes kommittéer. Förr förbereddes stora förändringar noggrant och experter inom olika områden samarbetade kring förslagen. Nu fattar politikerna stora beslut och först därefter funderar man hur reformerna ska genomföras och vilka verkningar de har.
Han menar att debatten stampar på stället och fokuserar på fel frågor. I stället för att prata innehåll koncentrerar man sig på maktkonstellationer mellan organisationerna.
Exempelvis har det varit en lång dragkamp om hur många vårdområden det ska finnas och hur de ska avgränsas geografiskt i stället för att fokusera på människorna och deras behov av social- och hälsovård.
– Dessutom finns det inte särskilt mycket belägg för att det automatiskt blir sammanhållen och samordnad social- och hälsovård, om många olika funktioner koncentreras till stora enheter. Tvärtom kan det i värsta fall hända att kontinuiteten i servicen får sig en ordentlig törn under övergångsperioden, säger han.
Hur går det för rehabiliteringen?
Juhani Lehto påpekar att en viktig aspekt har glömts bort helt och hållet i reformdebatten.
– Jag har inte hört någon diskutera hur rehabiliteringen ska integreras i reformen. Och då pratar vi om den mest splittrade delen av välfärdstjänsterna. Just den biten skulle nödvändigt kräva större tydlighet.
Han påminner om att det finns ett tiotal olika finansiärer av rehabilitering. Utöver stat och kommuner finansieras verksamheten bland annat av FPA, arbetspensionsförsäkringsbolag, olycksfalls- och trafikförsäkringsbolag, arbetskraftsförvaltningen och Penningautomatföreningen. Dessutom finns det en uppsjö av aktörer som ordnar rehabilitering. Offentlig sektor, rehabiliteringsinrättningar, organisationer och företag för att nämna några.
En annan infallsvinkel hade varit att få styr på den samlade social- och hälsovården genom att starta från finansieringen, menar han. Då hade det varit betydligt lättare att integrera rehabiliteringen.
– I den modellen hade patientens samlade vård och rehabilitering finansierats från samma källa. Och tjänsteleverantören kunde väljas utifrån situationen och behovet. Så kunde till exempel strokepatienter efter sjukhusvistelsen naturligt flytta över till rehabilitering nära hemmet.
Intressebevakning får allt viktigare roll
Vårdreformen har en och annan bra sida trots allt. Det är positivt att debatten styrts in på jämlikheten i vården, menar Juhani Lehto.
– Men det gäller att hålla i minnet att stora vårdområden inte är någon garanti för att alla ska få vård på lika villkor.
Vidare menar han att vårdreformen är en chans för rikstäckande patient- och folkhälsoorganisationer som Diabetesförbundet. En chans som det är värt att gripa. Organisationerna ska inte passivt vänta och se vad framtiden för med sig.
– Intressebevakning kommer säkert att spela en större roll. Det kan samtidigt innebära att organisationerna måste tänka om i sitt påverkansarbete. Det räcker inte med att de lokala föreningarna håller kontakten med kommunala beslutsfattare och förbundet samarbetar på riksnivå. I framtiden måste de få ut sitt budskap till dem som fattar besluten i vårdområdena.
Organisationerna kan också stärka sin roll som tjänsteleverantörer, förutsatt att de kan ta tillfället i akt.
– För små företag inom omsorgs- och rehabiliteringsområdet är läget kvistigare eftersom de kan vara i underläge gentemot så stora partner som vårdområdena. Däremot kan en organisation av Diabetesförbundets storleksordning gott och väl förhandla med vårdområdena om att tillhandahålla bland annat rehabiliteringskurser.
Lehto förutspår att patientorganisationerna kan komma att samarbeta ännu mer när vårdreformen införs om de planerar hur de ska stärka sitt påverkansarbete.
Vad kan med fördel centraliseras?
Diabetesförbundet anser att krävande diabetesvård ska koncentreras till multidisciplinära centra och nätverk. Juhani Lehto menar att målet passar väl in regeringens reformplaner.
– Det faktum att expertisen centraliseras behöver inte betyda att folk måste resa ännu längre för att få vård. Specialkompetens kan fortfarande förankras på hälsovårdscentralerna inom vårdområdena. Tack vare modern teknik kan patienterna få vägledning och personalen konsultera kollegor som befinner sig längre borta.
En av de stora frågorna i vårdreformen är vilka tjänster som fortfarande måste finnas nära patienten och vilka som kan ligga längre borta.
– Just nu gör organisationerna gott i att vara på alerten och försöka påverka frågan. För jag tror faktiskt att vårdreformen blir av den här gången trots alla turer. Men vi vet ganska lite om vad den kommer att innebära och vilka effekter den får.
Juhani Lehto
- professor emeritus i social- och hälsovårdspolitik
- politices doktor, medicine kandidat
- har varit anställd vid flera universitet i Finland och dessutom arbetet på Världshälsoorganisationen WHO, Stakes och socialstyrelsen.
Vårdreformen?
- Den så kallade vårdreformen betyder att social- och hälsovården slås samman på alla nivåer.
- Den nya servicestrukturen består av självstyrande områden för social- och hälsovård, som är större än en kommun. De kommer att styras av fullmäktigeförsamlingar som väljs genom val. I oktober gick regeringen in för en modell med 18 självstyrande områden och 15 av dem ska själva ordna social- och hälsovård. De tre övriga områdena ordnar verksamheten i samarbete med ett annat självstyrande område.
- Ett nytt element i vårdreformen är att valfriheten ökar. I fortsättningen får man välja att få vård hos en offentlig eller en privat vårdgivare eller vård som tillhandahålls av tredje sektorn. Detta så kallade vårdval gäller i synnerhet primärvården.
- Arbetet med reformen fortsätter och målet är att den ska träda i kraft 2019.
