Av Marika Rosenberg
• Man kan komma närmare varandra i en relation om man pratar öppet om den kris som följer av att den ena blir sjuk. Hur bra partnerna kunnat hantera tidigare kriser är ett mått på hur bra de kommer att klara av en allvarlig sjukdom.
Livet är statt i ständig förändring. De flesta förändringar inträder gradvis i vardagen och ger oss tid att anpassa oss. Men en allvarlig sjukdom klampar in med buller och bång och för det mesta utan förvarning. Diagnosen drar en tydlig gräns mellan då och nu.
Sjukdom väcker många olika känslor: rädsla, ilska, förvåning och sorg över att behöva avstå från det som varit. Processen framskrider enligt faserna i den klassiska kristeorin: chockfas, reaktionsfas, krishantering och nyorientering.
Också parrelationen måste ses över när den ena parten är upptagen av sin sjukdom och den andra ska anpassa sig till sin roll som närstående eller anhörig. De kan ha mycket olika uppfattningar om hur man ska förhålla sig till sjukdomen. Det är av en viss betydelse vilka roller partnerna tidigare haft gentemot varandra. Stärks eller försvagas den tidigare konstellationen av sjukdomen?
Kriser sätter parrelationen på prov
– Hur bra man tidigare har klarat av att hantera kriser är ett mått på hur bra partnerna kommer att klara av en allvarlig sjukdom, säger psykologen Mikael Saarinen.
Den som är sjuk känner sig hjälplös och uppfattar sig kanske som en börda för den andra. Det kan leda till att man sluter sig i sitt skal och avskärmar sig. Partnerna kan inte prata om sin nöd och sin skam, och klyftan mellan dem bara växer.
Den friska parten kan känna sig sidsteppad och onödig. Samtidigt känner sig båda ännu ensammare.
Saarinen påminner om vikten av att reagera snabbt och gör en jämförelse med bilvärlden.
– När oljelampan börjar blinka, måste man reagera snabbt. Känner man att något är fel i parrelationen, är det bäst att gripa stunden och reagera genast. Det är lättare att göra något när problemen inte hunnit bli övermäktiga.
Ingen kan ensam skapa öppenhet i en parrelation. Det kräver alltid att båda vågar utsätta sig för den andra. A och O är att vara ärlig mot sig själv. För att kunna komma närmare någon annan måste man först vara öppen mot sig själv.
Det kan givetvis vara svårt att prata om sjukdomen. Trots det är öppenhet den enda vägen att komma närmare en annan människa.
– Båda två gör gott i att fundera om de bygger en mur mellan sig och partnern eller om de försöker möta varandra. Det går inte att komma närmare någon som drar sig undan. Men man kan alltid ge en signal: jag finns här för dig om du behöver mig när du är beredd att möta mig.
– Öppenhet inbegriper inte bara att prata med varandra. Det är också attityder, handlingar och beröring, sammanfattar han.
Parrelationen som bärande kraft
Studier om människor som vårdar sina närstående visar att relationen mellan partner och vårdare är tuffast. Barn som tar hand om sina föräldrar får kraft av tanken att de återgäldar det som föräldrarna har gett dem. Av naturen försvarar föräldrar sina sjuka barn med stor frenesi.
Situationen kan vara nog så utmanande när en partner stiger i in vårdarrollen. Det kan kännas som en stor besvikelse. Jag har väl inte tänkt mig mitt liv så här? Vem ska jag nu dela mina bekymmer och min rädsla med?
Logoterapeuten Elina Tanskanen vill uppmana partnerna att se parrelationen som en resurs också vid sjukdom.
– När den första krisen ebbar ut och är slutbehandlad och läget stabiliserar sig, är det bra att tillsammans fundera vad allt man fortfarande kan göra tillsammans trots sjukdomen. Det kräver förstås lite attitydträning.
Det är onödigt att lyfta fram konstellationen patient-vårdare. Även om den ena måste ta ansvar för den andra, är det viktigt att i stället ge parrelationen högsta prioritet.
– Den som är sjuk kan må mycket bra av att få vara partner till en frisk person. Korta stunder och snabba blickar, små ord och lätt beröring kan vara guld värda. Jag tror att bådadera gärna tänker tillbaka på de ögonblicken, säger hon.
Psykologen Ilona Rauhala påpekar att båda har sitt eget liv också efter att den ena blivit sjuk. Den som är sjuk kan gärna söka stöd och samtalshjälp utanför parrelationen. Också den friska parten gör gott i att ha ett liv utanför parförhållandet.
– Ständigt klagande och domderande tär på förhållandet. Den som är sjuk kan gärna tänka på att den andra inte bara är till för honom eller henne.
Partnerna bör uppamma stryka att prata om svåra känslor.
– Öppenhet i en parrelation betyder att jag tillsammans med den andra parten kan ge uttryck för det som är min sanning och finnas till som jag är med alla de egenskaper som jag har. Det betyder också att jag inte behöver hemlighålla någonting och inte behöver förminska eller krympa de sidor av mig själv som ändå finns där. Öppenhet innebär att relationen också tillåter dåliga dagar och accepterar att vi inte är fullkomliga som människor.
Stöd utanför hemmets väggar
Ibland är det lättare att prata med någon okänd. Det kan vara bra att söka professionell hjälp om sjukdomen ger upphov till depression, ångest eller andra svåra känslor. En relationsterapeut kan vara en bra lösning om man inte kommer framåt av egen kraft. Partnern kan finnas vid din sida, men en terapeut eller en läkare har en objektiv syn på läget.
Också stödgrupper kan vara till ovärderlig hjälp. De är ett andningshål både för den som insjuknat och för de närstående. I gruppen kan man prata om känslor som det är svårt att ge uttryck för inför sin partner. De andra i gruppen erbjuder insikter och ger råd som är till nytta i relationen.
Gruppmedlemmarna har tystnadsplikt och det som sägs i gruppen får inte avslöjas därhemma. Men det är bra att prata med sin partner om de känslor och tankar som diskussionerna väcker.
Ny framtid
En kris är en väg mot något nytt. En dag kommer den som gått igenom en kris att märka att världen omkring har förändrats och att allt är annorlunda. Den nya utsikten kan vara en positiv överraskning när den akuta krisen är överstånden. De smärtsamma förändringarna kan tillföra nya fina upplevelser.
Många säger att kriser gett dem mer självkännedom och lärt dem större tacksamhet. Man kan komma varandra närmare och det kan hända att livets mening får en helt annan innebörd.
– Kriser är samtidigt ett test på hur man kan hantera en parrelation. De visar hur parterna kan bevara samtalskontakten med varandra och om de kan uppdatera sina låsta roller på ett sätt som tillfredsställer bådadera. Det är aldrig för sent att lära sig hantera en parrelation, intygar Mikael Saarinen.
I bästa fall kan en sjukdom eller tillvaron som följeslagare till någon som är sjuk hjälpa en att tydligare se vilken roll ens egna handlingar och attityder spelar för den gemensamma vardagen.
Tips för större närhet
Ilona Rauhala, psykolog:
Övningar i att se varandra i ögonen kan ge väldigt mycket närhet. Det är en enkel övning. Partnerna sitter på golvet eller på stolar direkt mitt emot varandra och ser varandra i ögonen i tre minuter utan att säga ett ord. Det kan förefalla som en lång tid, men övningen stärker ömheten och närheten. Testa gärna!
Elina Tanskanen, logoterapeut:
Gör en mental inventering av er relation de senaste åren. Fundera tillsammans och skriv upp vad ni har bakom er, vad ni har framför er och hur det ser ut mellan er just nu. Prata om vad som har varit extra trevligt i ert gemensamma liv och gör om det.
