Av Tuija Manneri
• Hur kan man underlätta för typ 1-diabetiker i arbetslivet? Många goda idéer presenterades när forskare, diabetiker och medarbetare inom företagshälsovården slog sina kloka huvuden ihop.
Butiksexpediter har svårt att lämna sitt arbetsställe för att mäta blodsockret eller ta insulin. Den som jobbar i varm eller kall miljö kan drabbas av överraskande svängningar i blodsockret. Dessutom är det svårt att förvara insulin rätt. I vissa yrken arbetar man ibland helt ensam i många timmar. Det kan gälla städpersonal likaväl som schakt- och anläggningspersonal. Ingen ser om de drabbas av lågt blodsocker.
Det är ett av de många praktiska problem som de 20 000 yrkesverksamma personerna med typ 1-diabetes i vårt land kan möta i sitt arbete.
– I en enkätstudie uppskattar personer med diabetes att de har en aning sämre hälsa och arbetsförmåga än andra. De tror också att de kommer att pensionera sig lite tidigare än andra. Men skillnaden mellan dem och andra är liten. Överlag klarar sig personer med typ 1-diabetes bra i arbetslivet, säger Kimmo Räsänen, professor i företagshälsovård vid Östra Finlands universitet.
– Diabetes och egenvården blir extra knepiga i arbeten med högt tempo, mycket stress, fysisk belastning och varierande arbetsmiljö, men också vid ensamarbete. Dålig diabeteskontroll kan leda till följdsjukdomar och långvariga problem med arbetsförmågan.
Goda råd finns
Mellan 2010 och 2014 ledde Kimmo Räsänen ett projekt i två steg, där forskarna först bad personer med typ 1-diabetes berätta om sina erfarenheter i arbetslivet. Utifrån informationen tog forskarna fram modeller för att hjälpa personer med diabetes på arbetsplatsen.
– I en rad workshoppar samarbetade diabetiker, forskare, diabetespersonal och företrädare för företagshälsovården om att komma på lösningar för olika situationer som kan uppkomma i arbetslivet. Vi tog reda på vilka faktorer i arbetslivet som inte bara bör beaktas med avseende på diabetiker utan också med tanke på arbetsenheten, arbetsledningen och arbetarskyddet. Vårt mål var att ta fram så pragmatiska lösningar som möjligt.
Slutligen lade arbetsgruppen fram femton exempel på god praxis. Flera av dem presenteras på Diabetesförbundets webbplats under Diabeetikko työelämässä (diabetes.fi/tyossa). Där finns också en länk till en publikation om projektet.
– Rapporten visar bland annat vilka arbetssätt och arbetsmetoder som har testats på olika arbetsplatser, säger Räsänen.
Modellerna behandlar inledningsvis yrkesval och jobbsökning.
Diabetiker får tips om vad de ska beakta när de söker in till utbildning och svarar på en platsannons. Kan man exempelvis mäta blodsockret, spruta insulin och ta en paus för att äta mellanmål? Finns det arbetskamrater som kan och vill hjälpa om jag drabbas av för lågt eller högt blodsocker och får problem? När ska jag berätta att jag har diabetes – på anställningsintervjun?
Information till arbetskamrater
Det är upp till en diabetiker själv att informera sin arbetsplats och företagshälsovården om sin diabetes. Det finns egentligen ingenting som tvingar dem att göra det. På workshopparna ansåg man emellertid att öppenhet mycket ofta är till fördel.
– Arbetsledningen och arbetarskyddet bör kunna ta hänsyn till de särskilda krav som sjukdomen ställer. Följaktligen sammanställde arbetsgrupperna ett infopaket om typ 1-diabetes och arbetarskyddet med råd för arbetarskyddet och företagshälsovården. Paketet är avsett för chefer av olika slag, berättar Kimmo Räsänen.
Han råder chefer och nyanställda att ända från början tillsammans fundera över om det finns något som måste lyftas fram särskilt. Arbetsgrupperna sammanställde ett samtalshjälpmedel, som är en vidareutveckling av ett tidigare riskbedömningsformulär. Det ger diabetiker en naturlig möjlighet att lyfta fram sina särskilda behov.
– Ett företag inom städbranschen upptäckte att det i sina anvisningar inte hade tagit hänsyn till arbetssituationer, när personer med diabetes arbetar ensamma i lokaler där de i förekommande fall inte kan få hjälp av andra.
Workshopparna testade informationsmöten som personer med diabetiker arrangerade för sina arbetskamrater och chefer tillsammans med företagshälsovården. Det tog död på förutfattade meningar och gav arbetsenheten större förståelse för sjukdomen och mer information om vad som ingår i behandlingen.
– Det visade sig vara en bra metod att först be arbetskamraterna svara skriftlig på vad de vet om typ 1-diabetes och vilken information de anser sig behöva. Sedan kan diabetiker svara på deras frågor och i övrigt informera om vad diabetes innebär och hur sjukdomen påverkar arbetet.
Nya anvisningar om första hjälpen
Samtalen ute på arbetsplatserna gav vid handen att få vet hur de kan hjälpa en person med diabetes i en nödsituation.
– Ganska många hade gett en medvetslös diabetiker insulin som akuthjälp, säger Kimmo Räsänen.
Följaktligen utarbetade arbetsgrupperna nya anvisningar för första hjälpen på arbetsplatser. Där ingår också råd för situationer när en medarbetare insjuknar i typ 1-diabetes.
– Frågan måste behandlas på något sätt för att det ska vara lättare att återgå i arbete. I projektet ingick att en diabetiker fick berätta om sin sjukdom på ett arbetsplatsmöte. Arbetskamraterna fick ställa frågor. Sjukdomen presenterades utan dramatik och efter mötet visste alla att arbetskamraten hade diabetes.
– Å andra sidan bör man komma ihåg att var och en har rätt att berätta precis så mycket de vill. I vissa fall behöver man kanske inte alls berätta om sin sjukdom.
Den som hemlighåller sin sjukdom kan få problem om det uppstår risksituationer vid arbete på hög höjd eller vid manövrering av arbetsmaskiner.
Flexibla pauser
Under projektets gång lyftes större flexibilitet och möjligheter att lägga in pauser under arbetsdagen särskilt fram. En butiksexpedit fick själv bestämma sina pauser. Följaktligen kunde hon äta mer regelbundet och blev av med sina känningar av lågt blodsocker. Expediten tyckte att hen mådde betydligt bättre och kände sig mer energisk i arbetet. Också chefen lade märke till förändringen.
– Avvikande arbetstider kan gå att ordna om arbetsplatsen vet om sjukdomen och frågan kan lyftas fram på rätt sätt. Det är viktigt att särrättigheterna inte väcker avund bland de övriga medarbetarna. I stället bör de få en förklaring för att förstå varför en medarbetare få göra på ett annat sätt än alla andra.
Arbeten där en diabetiker är ensam är extra riskfyllda.
– Till exempel de som arbetar på schaktmaskiner, är avbytare inom lantbruket eller i övrigt arbetar ensamma bör se till att ha mobiler och andra tekniska hjälpmedel med sig och dessutom kunna använda dem utan problem.
– I framtiden vore det viktigt att fundera över och utveckla automatiska larm vid bland annat medvetslöshet i tunga arbetsuppgifter och i ensamarbete.
Företagshälsovården ansvarig för arbetsförmågan
En fråga som ägnades särskild uppmärksamhet i projektet var hur specialiserad sjukvård och företagshälsovård kan samarbeta kring behandlingen av personer med diabetes. Ofta har företagshälsovården inget ansvar för diabetesbehandlingen, utan diabetiker får sin vård inom den specialiserade sjukvården eller på kommunal hälsovårdscentral.
– Vi upptäckte att företagshälsovården inte på långt när alltid visste att det fanns människor med typ 1-diabetes bland klienterna. För att samarbetet ska bli bättre bör en diabetiker känna till att det är företagshälsovården som har ansvar för frågor som gäller arbetsförmågan och stöd till bättre arbetsförmåga. Det är bäst att kontakta företagshälsovården med en gång om man har den typen av problem som kan vara en risk för arbetsförmågan, påpekar Räsänen.
– Även i övrigt är det till fördel att anlita företagshälsovården, exempelvis delta i hälsoundersökningar. Också när större frågor kommer fram på diabetespolikliniken är det bäst att själv kontakta företagshälsovården. Än så länge förmedlas inte uppgifter mellan informationssystemen och registren.
Om ett par år kommer det mer information om typ 1-diabetes i arbetslivet.
– Våren 2016 gör vi en uppföljningsstudie med en enkät bland de som deltog i enkäten 2010. Vi ställer frågan hur det har gått i arbetslivet de fem senaste åren. Med hjälp av registeruppgifter kan vi kombinera enkäten med uppgifter om sjuklighet, sjukskrivning, medicinering och pensionering, säger Kimmo Räsänen.
