Av Katja Holopainen • Den som slukat böcker av Jack London och gillar Robinson Crusoe förstår vad jag menar om jag kallar professor Tero Kangas äventyrare. Någon annan vill kanske ge honom epitetet företagsam. Men vi ska låta professorn själv berätta.
När vi kom överens om intervjun, sa Tero Kangas att han har mycket att berätta ända från 1969 och framåt. Den röda tråden i allt han berättar är en vilja att utveckla diabetesvården och förbättra villkoren för diabetiker. Men egentligen började det hela långt tidigare.
Våren 1955 blev Tero Kangas intervjuad första gången när han hade ansökt om att få bli utbyteselev i Förenta staterna. Intervjuaren frågade vad Tero Kangas skulle bli när han blir stor. Utan att tänka efter svarade han: läkare.
Han tog båten till Stockholm och reste därifrån vidare med tåg till Bremerhaven, där han tog båten över Atlanten. Under sjöresan mådde han inte så bra och trodde att det var någon febersjukdom. Under hela utbytesåret var han fruktansvärt trött.
Väl hemma i Finland igen var det dags för armén. På morgonen den 12 september 1956 fick han veta att han inte kunde fullgöra sin värnplikt. På kvällen samma dag hamnade han på sjukhus, där han blev kvar i en månad. Diagnosen var typ 1-diabetes.
– Jag hade haft typiska diabetessymtom redan i ett år.
Våren därpå skrev han studenten med gott resultat, men läkarna sa bestämt nej till medicinska studier på grund av hans diabetes.
Så Tero Kangas började studera matematik, fysik, kemi och astronomi. Det fick han nog av redan ett halvår senare. Våren därpå fick han lov av läkarna att söka in till medicinska fakulteten. Av 600 sökande kom han på tredje plats. De två första fick extra poäng för att de gått lumpen.
Kangas livshistoria skvallrar om idoghet, mod och en god portion tur – eller en förmåga att vända motgångar till medgångar.
Utvecklare
– En spruta insulin i stussen per dygn och sockerförbud. Det var allt jag fick veta när jag fick sockersjuka. I medicinstudierna talades det aldrig om diabetes, minns Tero Kangas.
När det var dags för specialisering funderade han på invärtesmedicin och barnsjukdomar, och bestämde sig för invärtesmedicin.
Hans chef, professor Ilmari Vartiainen, föreslog en resa till Joslinkliniken i Boston för att studera diabetesbehandling. Det blev av 1967 tack vare ett stipendium. Hans fru och två små döttrar följde med. Äldsta dottern var fyra och den yngsta bara några månader gammal, när familjen tog sitt pick och pack och reste till USA. Den här gången tog han flyget och efter många mellanlandningar var familjen framme i Amerika.
– Det första de frågade mig på Joslinkliniken var om jag ville ha någon diet. Jag svarade jakande och de sa att jag skulle köpa en våg.
På den tiden anpassades inte insulindoserna i Finland till matportionerna eller kolhydraterna. Det var aldrig tal om kosten i diabetesvården. I Boston vägde Kangas allt han åt i tre månader och insulinbehandlingen ställdes om från bara Lente till Lente i kombination med kortverkande insulin och fyra injektioner om dagen.
Familjen kom tillbaka från Boston 1968 och Kangas återgick till sin tjänst på Mejlans sjukhus i Helsingfors. Sommaren 1970 var han läkare på intensivvårdsavdelningen och drabbades av diskbråck. Han hade nyligen köpt hus och tagit lån på hela priset. Så det var inte tu tal om att stanna hemma från jobbet. I stället rullade han runt på avdelningen i rullstol.
Samma höst opererades ryggen. Under den tre månader långa sjukskrivningen drog han nytta av det han hade lärt sig i Boston och skrev boken Sokeritauti: Käytännön hoito-opas. Den kom ut i sex upplagor, den sista 1981. Boken trycktes i 40 000 exemplar i Finland och i lika många på svenska i Sverige.
År 1972 lämnade han Hucs och tog anställning på Helsinfors stad, på östra inremedicinska polikliniken. Där startade han Finlands första diabetespoliklinik, som han utvecklade och förestod fram till 1986.
År 1976 startade planerna på att inrätta ett diabetescenter. Incitamentet kom via betänkandet från Statens kommission för sockersjuka och Tero Kangas var aktivt med i arbetet. Den första etappen av Diabetescentrum blev klar 1980 och samtidigt inleddes kursverksamheten. En utbyggnad färdigställdes 1993.
Paret Kangas skilde sig 1979. Till en början flyttade den ena dottern utomlands tillsammans med sin mamma och den andra dottern stannade hos sin pappa. Också det blev ett stort äventyr. En jäktad pappa på resande fot och vardagen med tonårsdöttrar och deras kompisar.
Forskare
Hösten 1989 tog Tero Kankas över ledningen för Diabetesförbundets omfattande studie FinnDiab, som undersökte diabetesvården i Finland – öppenvård, sjukhudvård och blodsockerkontroll. Syftet var att ta reda på vilka effekter betänkandet från Statens kommission för sockersjuka hade haft.
Forskningsmaterialet blev grunden till hans doktorsavhandling. Kangas medger att det inte var lätt trots att doktorsavhandlingen på sätt och vis var en biprodukt från studien och han inte behövde mer än två och en halv månad för att skriva den. Det fanns enormt mycket material och det hade tagit mer än tre år att analysera det.
– Forskningsresultaten spelade en stor roll bland annat för diabetesvården ute i regionerna. Tack vare studien fick många regionala exempel på god praxis spridning i hela landet. Också i de regioner där diabetiker mådde dåligt var man tvungen att medge att det går att få resultat med god vård.
En översättning till engelska av FinnDiab distribuerades till alla länder i Europasektionen inom Världshälsoorganisationen WHO som modell för hur diabetesvården kunde organiseras.
FinnDiab är inte den enda studien där Kangas har varit aktiv. När han var anställd på Helsingfors stad undersökte han 1997 hur diabetiker anlitade hälsovård och vad vården kostade. Alla deltagande grupper av diabetiker hade jämförelsegrupper efter ålder, kön och bostadsort. Det var den första undersökningen av kostnaderna för diabetes i Finland och den avslöjade att vården och behandlingen av diabetes, och i synnerhet av följdsjukdomar, var dyr.
Diabetiker
Tero Kangas menar att diabetes är en sjukdom när den inte behandlas.
– A och O är att acceptera diabetes och att ha ett öppet sinne.
Han har haft diabetes i 59 år. När han fick sjukdomen var livslängdsprognosen 37 år.
Nu är han 77 år och har inga senkomplikationer, inte i ögon, njurar eller nerver. Däremot har han ärftlig disposition för metabola syndromet och har därför genomgått ballongvidgning.
– Jag mår bra och njuter av livet, sammanfattar han sin livssituation.
Även om allt inte hänger på människan själv, beror många faktorer på inställningen till livet. Det säkraste sättet att förstöra för sig själv är att förfalla till självmedlidande och misströstan.
Tero Kangas säger att han försökt ta hand om sin diabetes bra. Också när blodsockret har svängt i takt med livskriser har han sett till att få blodsockret under kontroll så snabbt som möjligt med motion, insulin och kolhydrater. Ändå har han drabbats av hypoglykemier av och till. När han var ung hade han ett allvarligt anfall. Kramperna var så kraftiga att några bröstkotor gick ur led och han fick vård ”på sitt jobb” på Mejlans sjukhus.
I augusti 1981 fick Tero Kangas insulinpump och sedan dess har han inte behövt tas in på sjukhus för sina hypoglykemier. Han känner tydligt av när blodsockret är på väg neråt.
Påverkare
Tero Kangas har varit med och påverkar diabetesfrågorna i Internationella diabetesfederationen IDF och Diabetesförbundet i Finland, och han har varit aktiv i nordiskt diabetessamarbete. Han har rest land och rike runt för att representera Finland och han har varit vicepresident i IDF. Tack vare honom ordnades IDF:s världskongress i Finland 1997.
Nu har han ”gjort en Väyrynen” som han uttrycket det och i egenskap av hedersordförande återvänt som vanlig medlem i förbundsstyrelsen. Han engagerade sig på nytt i Diabetesförbundet eftersom det enligt honom inte arbetar aktivt för att förbättra vården vid typ 1-diabetes i hela landet.
Det harmar honom att typ 1-diabetes har fallit i skymundan när både FoU-medel och allmänheten fokuserar på typ 2-diabetes.
Han hoppas att alla (särskilt vuxna) med typ 1-diabetes ska kunna få vård på multidisciplinära kompetenscentra med tillgång till läkare, diabetessjuksköterska, psykolog, fotvårdare och socialarbetare.
Enligt honom är det en stor brist att den gällande rekommendationen för god medicinsk praxis vid diabetes ger en ingående presentation av typ 2-diabetes, medan typ 1-diabetes bara nämns flyktigt i samband med insulinbehandling. Därför föreslog han redan för ett och ett halvt år sedan en särskild rekommendation för typ 1-diabetes. Nu kommer en rekommendation att införas i rekommendationen för god praxis vid diabetes.
– Vid typ 1-diabetes behövs det mycket annat än bara insulin, påpekar han.
Han säger vidare att vården och behandlingen av personer över sexton år med typ 1-diabetes är en viktig hälsovårdspolitisk fråga i samhällsekonomiskt perspektiv.
– Nu är det dags att sätta ljuset på behandlingen av vuxna med typ 1-diabetes och svårbehandlad typ 2-diabetes. Samtidigt måste ansträngningarna för prevention av och god vård vid typ 2-diabetes fortsätta.
Den amerikanska DCCT-studien om typ 1-diabetes och den engelska studien UKPDS om typ 2-diabetes visar att följdsjukdomarna minskar med intensiv behandling och rätt stöd vid båda diabetestyperna och i alla åldersgrupper. Han pratar om ett ”inbyggt metabolt minne” som kommer ihåg alla bra perioder under livet och som tjänar som ett skydd.
– Tekniken, kunskapen och kompetensen har utvecklats så mycket att människor med diabetes mår bra med god vård och någorlunda när det är som värst, avrundar Tero Kangas.
Viktiga årtal
1969 Tero Kangas blir medlem i läkarrådet inom Sockersjuksförbundet och han blir vice ordförande i Huvudstadsnejdens Diabetesförening.
1972 Tero Kangas väls till vice ordförande i Diabetesförbundets styrelse.
1974 Statens kommission för sockersjuka tillsätts. Tero Kangas är ledamot.
1973–1974 Hjälpmedelsdistributionen utvidgas till hela landet och kvalitetskontrollen förs över från Sockersjuksförbundet till myndigheterna.
1975–1976 Tero Kangas är en av de stiftande medlemmarna när Stiftelsen för Diabetesforskning bildas. Han blir först styrelseledamot och sedan styrelseordförande för många år framåt.
1976 Statens kommission för sockersjuka blir klar med sitt betänkande. Bland annat ges diabetessjuksköterskorna en viktig roll. Tero Kangas väljs till nordisk representant i styrelsen för Internationella diabetesfederationen IDF.
1980 Första etappen av Diabetescentrum blir klar och kursverksamhet året runt för diabetiker startar.
1982 Tero Kangas väljs till vicepresident för IDF och innehar posten i sex år.
1985 Tero Kangas får Diabetesförbundets första Tasapaino-pris för sina insatser för att främja diabetesvården.
1994 Tero Kangas förlänas IDF:s diplom för sina insatser för diabetesvården på det nationella och internationella planet.
1998 Tero Kangas väljs till andra hedersordförande i Diabetesförbundet.
