Motionera med aktivitetsmätare

182
Med ett sportur håller Anu Pessala ett öga på sin fysiska aktivitet, sömnkvaliteten och variationer i hjärtfrekvensen. Foto: Erika Väkiparta

Av Tuija Manneri

• Ett aktivitetsarmband eller ett sportur kan vara ett incitament för att börja motionera och hålla uppe motionsintresset. Men varken armbandet eller uret motionerar ställföreträdande för någon. Dessutom ska man inte tro blint på en teknisk manick.

De första resultaten på aktivitetsarmbandetvar hemska enligt sjukskötaren Anu Pessala, 35 år och bosatt i Joutsa.

– Jag fick bara ihop ett par tusen steg om dagen. Och tänkte att det verkligen inte kan vara sant. Det värsta av allt var att till och med de boende på vårdhemmet där jag jobbar rörde sig mer än jag, kommenterar hon incidenten för några år sedan. Anu Pessala har typ 1-diabetes.

Informationen på armbandet väckte hennes intresse för att börja motionera. Hundpromenaderna blev längre, och hon slutade ta bilen på korta sträckor och promenerade i stället. Först fördubblades antalet steg, sedan tredubblades de.

– Numera går jag för det mesta 9 000–10 000 steg varje dag. Dessutom har jag börjat träna på gym.

Lätt att föra motionsdagbok

Tekniken hjälpte Anu Pessala att inse hur lite eller hur mycket hon i verkligheten rörde på sig.

– Det är viktigt när man vill göra livsstilsförändringar. Vardagen är full av allt möjligt som vi egentligen inte lägger märke till. När man mäter och får siffror utkristalliseras läget tydligare, säger projektforskaren Kirsi Halttu.

Hon arbetar på en doktorsavhandling vid Uleåborgs universitet och temat är hur självkontroller kan utnyttjas i hälsobeteendet. I studier har egenmätningar gett positiva resultat, men för att göra förändringar behövs alltid också ett incitament till förändring.

Aktivitetsarmbandet är bra för att kolla aktiviteten och sporturet ger mer och exaktare data om hur man rör sig.

– Att skaffa ett aktivitetsarmband eller ett sportur kan vara ett tecken på en vilja till förändring.

Många apparater fungerar som automatiska motionsdagböcker. De kommer ihåg och visar hur, när, hur mycket och hur intensivt man har rört sig. 

– Det är en av de största fördelarna och funktionen kan vara till hjälp för att fortsätta motionera regelbundet, menar Laura Karavirta, forskardoktor på idrottsvetenskapliga fakulteten vid Jyväskylä universitet.

Ett armband eller ett ur kan exempelvis visa att man är fysiskt aktiv på helgerna men tillbringar vardagarna stillasittande. Det kan också ge glada överraskningar.

– I min studie sa en mamma att hon beviljades amnesti tack vare mätresultaten. Hon insåg att hon inte alltid behöver försöka hinna ta en motionsrunda, eftersom vardagen med tre barn visade sig vara full av aktiviteter, berättar Kirsi Halttu.

Var tredje har aktivitetsarmband

Kati Laakso, 45 år och fysioterapeut i Jyväskylä, köpte sin första pulsmätare för ett kvarts sekel sedan när hon var aktiv inom fitnessidrott. Hon är typ 1-diabetiker och hade stor nytta av pulsmätaren för sin träning.

– Det ingick ett pulsbälte som man fäste runt bröstet och en klocka som belönade målen med pokaler.

Kati Laakso påminner om att det är bra att lyssna på kroppen och inte bara koncentrera sig på den information som aktivitetsarmbandet eller sporturet ger.

Senare har hon testat ett flertal mätapparater – precis som många andra finländare.

– Enligt Statistikcentralen hade ungefär var tredje finländare 2018 använt någon digital app för att mäta sina fysiska prestationer, säger Kirsi Halttu.

Kärt barn har många namn. De finns aktivitetsarmband, sportur, smartklockor och smartringar.

– Namnet är en del av marknadsföringen. Med det försöker tillverkarna styra människor att välja den apparat som passar dem bäst, säger Laura Karavirta.

– Aktivitetsarmbandet är bra för att hålla ett öga på aktiviteten och sporturet ger mer och exaktare data om hur man rör sig. Smartklockan är nästan en telefon med alla sina egenskaper och smartringen lämpar sig precis som aktivitetsarmbandet mer för att hålla ett öga på välbefinnande och idrottsprestationer.

Verktyg som visar vägen

Armbanden och klockorna har en accelerationssensor som mäter rörelse framåt, bakåt, uppåt, nedåt och från sida till sida. Hjärtfrekvensen kan mätas via blodkärlen i handleden. Många apparater räknar ut energiförbrukningen i kalorier med hjälp av standarddata om rörelse, puls och användare, bland annat ålder, vikt och kön.

Ute i motionsspåret uppstår det situationer som väcker frågor kring apparaternas tillförlitlighet. Till exempel vid cykelåkning håller händerna i styrstången så mätaren står stilla. När man viftar med den arm där armbandet sitter kan det hända att armbandet räknar steg trots att man står stilla.

– Att till exempel hantera och vika tvätt kan ge många extra steg, skrattar Kirsi Halttu och säger att det är bäst att se mätresultaten som vägledande, inte som absoluta sanningar.

– Pulsmätning preciserar den uppskattade energiförbrukningen, exempelvis vid cykelåkning, där handledens rörelse inte motsvarar rörelseintensiteten, tillägger Laura Karavirta.

Hon har sett att apparaterna fungerar bäst inom de vanligaste motionsformerna som promenader och löpning.

– Ju närmare mätobjektet man är desto mer tillförlitligt är vanligen resultatet. Exempelvis avstånd och tid är enheter som är enkla att mäta. Däremot är det betydligt mer komplicerat att mäta sömnkvalitet och återhämtning med hjälp av pulsen.

A och O är att relatera resultatet till sin egen känsla och tidigare resultat.

Hjälp i egenvården

I dag använder Anu Pessala en kombination av sportur och smartklocka i stället för aktivitetsarmband.

– Jag köpte den för att jag ville följa upp min hälsa och fysiska aktivitet mer varierat. På grund av min kranskärlssjukdom kollar jag variationer i hjärtfrekvensen med klockan. För att minska stressen håller jag ett öga på hur mycket och hur bra jag sover.

Också i egenvården av diabetes har klockan varit till nytta. Den har visat att nattsömnen är sämre om blodsockervärdena stiger för mycket. Kaloriräknaren är bra för att uppskatta energiförbrukningen, kolhydratmängden och insulindoserna.

– Klockan har dessutom blivit min coach som sparar data om mina motionsrundor och mitt gymprogram och visar hur konditionen påverkas av en viss typ av träning. Det känns bra när klockan visar att målen uppfylls: jag kirrar det här.

Hon tycker att det mestadels har känts lätt att använda klockan, men det krävde en ordentlig ansträngning att koppla den till den nya smarttelefonen.

– Ibland behövs det en hel del aktivitet och stort intresse för att man ska ha lust att börja använda tekniska manicker med många funktioner, tillägger Laura Karavirta.

Hon ger rådet att i förväg fundera vilken typ av apparat man behöver mest och vilka egenskaper den ska ha.

– Den som motionerar aktivt kan lära sig träna på ett vettigt sätt eftersom ett sportur innehåller verktyg för att programmera träningen och bevaka återhämtningen. För den som ägnar sig åt vattensporter är det viktigt att uret är vattentåligt. Den som bara vill räkna stegen på promenader kan använda stegräknaren i mobilen eller ett enkelt aktivitetsarmband.

Manickerna kan vara en stressfaktor

Efter den första stora entusiasmen händer det att armbanden och uren blir liggande i någon låda.

Kati Laakso slutade använda sina apparater delvis på grund av sitt arbete som fysioterapeut. Det hände att uret rev huden på kunderna och var ohygieniskt.

– Dessutom vet jag att jag rör mig tillräckligt mycket. Jag är så funtad att jag började motionera tvångsmässigt av allt mätande.

Om det känns stressigt är det bäst att låta bli att mäta den fysiska aktiviteten i några dagar.

– De dagarna kan man i stället vara lyhörd för hur man mår. Om det känns bättre eller sämre alltså, säger Laura Karavirta.

– Det gäller att komma ihåg att ett armband eller ett ur bara är en maskin, tillägger Kati Laakso.

– De ger viktiga medelvärden, men man ska också lyssna på kroppen. Den kan nämligen också signalera om man ska vila eller bege sig ut i motionsspåret.