När sjukdom blir kris

217
Fotos: Shutterstock

Av Essi Kähkönen

• Hälsa spelar en så stor roll att livet rasar samman, när man förlorar hälsan. Hur krisartat är det att få en diabetesdiagnos och hur kan man anpassa sig till en kronisk sjukdom? Psykoterapeuterna Arto Pietikäinen och Päivi Hakuni-Järvinen ger svar på frågorna.

Kurt och Mats har fått diabetes. Sjukdomen kommer att följa dem livet ut, och det känner båda som en belastning. Men till skillnad från Kurts nedstämdhet verkar Mats ångest ha kommit för att stanna. Mats känner allt större ångest inför framtiden och försöker lindra det onda med alkohol. Han vill inte prata med någon om hur han känner sig. I stället isolerar han sig och skäms för sin sjukdom.

Kurt har från första början ett annat angreppssätt visavi sin diabetesdiagnos. Han går visserligen igenom samma känsla av ångest och rädsla som Mats, men ganska snart börjar han planera sitt liv och funderar hur han ska klara av sin sjukdom. Trots en viss kraftlöshet och sorg fortsätter han göra sådant som han tycker om, även om att han inte finner så stor tröst i sysselsättningarna i den rådande livssituationen.

Och viktigast av allt: Kurt pratar med sina närstående och en god vän om den kris som sjukdomen gett upphov till. Han förstår att sjukdomen inte är hans fel, än mindre någon orsak att känna skam. I motsats till Mats har han ingen dominerande och ångestfylld känsla av att inte duga som den han är. Kurt har överlag kanske en ljusare livsinställning än Mats. Men inte nödvändigtvis.

– Alla ställs vi någon gång inför livskriser. Om vi kommer över dem och kan anpassa oss till dem beror i hög grad på vilka överlevnadsmetoder vi har lärt oss. Oro och ältande hör till saken när man drabbas av en kronisk sjukdom, men inte i många månader eller med självanklagelser, säger Arto Pietikäinen, psykolog och psykoterapeut på KKT-Keskus Arvo.

Kriser är olika

Inom psykologin har det undersökts mycket vilka faktorer som bidrar till att människor klarar av krisen. Det finns stora individuella skillnader. Om vi undersökte fallen Kurt och Mats närmare, skulle vi se att deras reaktioner på sjukdomen delvis också handlar om deras livssituation.

– Den ena kan ha det ekonomiskt bra ställt, den andra kan vara på avgrundens brant. Den ena har make och vänner, den andra är ensam. Den ena har kanske ett förflutet med depressiva perioder, den andra karakteriseras av större jämnmod, säger Arto Pietikäinen.

I de mörkaste stunderna av chocktillståndet har sannolikt båda två svårt att tro att diabeteskrisen i slutändan kan vändas till deras fördel.

– Varje kris vi upplever förbereder oss för framtida motgångar, förutsatt att vi har gett oss tid att sörja tidigare förluster i lugn och ro. Man blir starkare som människa av upplevelsen av att ha överlevt det allra värsta och se att livet fortsätter trots sjukdomen.

Nedstämdhet eller depression?

Men när övergår det ångestfyllda tillståndet vd kris i depression? Var går gränsen mellan normal sorg och alarmerande ångest?

– När det har gått två, tre månader och man fortfarande är orkeslös och känner sig dyster och ledsen. Det är också oroväckande om man fortfarande inte har lust med någonting och inte ser några glädjeämnen i livet, om allt det som var trevligt tidigare verkar ha försvunnit in i en grå dimma, svarar Arto Pietikäinen.

Vem som helst kan bli deprimerad, men risken är störst för personer som Mats med en tendens att isolera sig.

– När man sedan vaknar till insikt om läget har orken försvunnit för länge sedan. Intresset för fritidsaktiviteterna är borta och kontakterna med kompisar har minskat eller tagit slut. Vardagssysslor som tidigare utfördes nästan automatiskt känns plötsligt motbjudande och ansträngande.

Senast då är det bäst att kontakta hälsovårdscentralen eller någon annan vårdenhet och prata uppriktigt om hur det känns.

– Det är bra att söka hjälp. Dessutom kan en deprimerad person gärna komma överens med sig själv om att ta sig en aning i kragen för att må bättre: Jag stiger upp och aktiverar mig, och funderar ordentligt över hur jag måste förändra mitt liv för att få kontroll över sjukdomen.

Ömsint grepp om dystra tankar

Förändringen behöver inte starta från de stora frågorna. Enligt Arto Pietikäinen kommer man ur sjukdomskriser och depressioner med små steg. Det kan vara att ta hand om vardagsrutinerna.

– Det är lätt hänt att deprimerade människor blir liggande på soffan, oroar sig och stirrar på teve. Många gör som Mats, försöker förbättra humöret med alkohol. Det är väl beprövade metoder som testats tusen och åter tusen gånger, men resultaten är alltid lika nedslående. Så småningom känns det lättare om man vågar söka kontakt med andra och får en fungerande vardag.

När huvudet är fullt av dystra och negativa tankar är det bäst att se dem som vilka överdrivna påståenden som helst: självdestruktiva tankar och självanklagelser är bara tankar, inte fakta.

– Man behöver inte bli konstgjort glättig, men det skadar inte med lite självkritik. Det gäller att bryta den onda cirkeln av negativa tankar och självanklagelser. Utan det kan återhämtningen inte komma i gång. Det genererar positiva upplevelser att vara snäll mot sig själv och göra sådant som känns bra, avrundar Arto Pietikäinen.

Våga säga högt

Utan självrannsakan kan en kroniskt sjuk person inte komma ur krisen eller ta sig ur depressionen. Den sjuke måste fråga sig själv varför diagnosen var så nedslående och vad reaktionen säger om honom eller henne själv. Vad vill jag med min framtid? Vad kan jag göra för att må bättre framöver?

– Hälsan är viktig för var och en av oss. När vi blir sjuka, kommer vi till större insikt om vår egen dödlighet. Rädslan för följdsjukdomar vid diabetes finns någonstans där långt inne. Men när det har gått en tid efter den första chockartade reaktionen, är det dags att fundera hur man ska komma framåt och lägga krisen bakom sig, säger Päivi Hakuni-Järvinen, psykoterapeut på Psykoterapiakeskus Vastaamo.

På sin mottagning har hon många gånger träffat nyinsjuknade som förlorat hoppet. Men när samtalen framskrider, riktar sig tankarna mer mot nya alternativ.

– Det är typiskt för oss människor att vi anpassar oss och söker en utväg ur en ångestfylld situation. I slutet av processen för att acceptera en kronisk sjukdom skymtar ofta viljan att göra något för sitt eget liv.

Många funderar var det är bäst att börja: Är det fysisk inaktivitet, ohälsosam kost, övervikt och eller kombination av dem som hittills varit stötestenen? I det stadiet kan det vara bra att vända sig exempelvis till diabetesskötaren och be om konkreta råd för att lösa problemen i vardagen.

Mitt i alla nödvändiga livsförändringar är det enligt Päivi Hakuni-Järvinen viktigast av allt att komma ihåg det här:

– Kom ihåg att du är en bra och betydelsefull människa som du är. Ditt liv är unikt och därför värdefullt. Det är därför du ska ta väl hand om dig själv.