Äldres rättigheter inom hemvården

238
Ilmari Pärssinen blev tvungen att börja använda rullstol efter misslyckade höftledsoperationer. Bild: Eva Anundi

Av Katja Holopainen

• Äldre är inte jämlika inom hemvården.  Samhällets tjänster och stöd varierar inom landet, även om de bygger på samma lagstiftning och samma rekommendationer. De äldres förmögenhet och stöd från anhöriga spelar en stor roll för tillgången till hjälp.

Eija Sampolahti, diabetesskötare på Diabetesförbundet, säger att diabetiker som får hemvård har samma rättigheter som alla andra. Lagen om patientens ställning och rättigheter och rekommendationen för god medicinsk praxis är vägledande när kommunerna själva lägger upp sina behandlingsriktlinjer. Praxis varar dock mycket från kommun till kommun.

Till exempel ordnar varje kommun fotvård på sitt eget sätt. I vissa kommuner har diabetiker rätt att gå hos fotvårdare med hjälp av servicesedel, medan andra kommuner inte erbjuds någon fotvård alls.

Med diabetiker i hemvård avses äldre som bor kvar hemma men som inte längre klarar sig utan utomstående hjälp. De tas hand om av närvårdare, sjukskötare och hälsovårdare inom hemvården eller av anhöriga som officiellt och inofficiellt är deras närståendevårdare.

Officiella närståendevårdare får stöd för närståendevård för att ta hand om sina närstående. De brukar vara i 50–60-årsåldern.

– Att vårda och ta hand om gamla föräldrar är mycket belastande för anhöriga. En gammal far eller mor kan bo hundra kilometer längre bort. Den som tar hand om dem kan fortfarande vara i arbetslivet och ha sina egna barn eller barnbarn att ta hand om. Och arbetslivet känner inte till någon flexibilitet vid vård av äldre, säger Eija Sampolahti.

Utbildningen ökar förståelsen

Diabetesvården har utvecklats och det betyder att allt fler med typ 1-diabetes bor kvar hemma och får hemvård. Närvårdare har inte fått de färdigheter som behövs för krävande behandling av typ 1-diabetes i sin utbildning. De kan inte nödvändigtvis uppskatta mängden kolhydrater i måltider eller dra upp rätt insulindoser och vet inte hur flerdosbehandling fungerar i praktiken. Flerdosbehandling går inte att tillämpa eftersom hemvårdspersonalen besöker klienterna alltför sällan.

– Det saknas helt enkelt förståelse för diabetes och diabetesbehandling, och det är inte vårdpersonalens fel. Orsaken är att de inte har möjlighet att gå på utbildning där de kunde lära sig färdigheterna, säger Eija Sampolahti.

Utan specialutbildning och regelbunden uppdatering av kompetensen har vårdpersonalen inte kapacitet att behandla diabetes. Utöver utbildning behöver hemservicepersonalen vård- och rehabiliteringsplaner som stöd i sitt arbete, men det upprättas oförskämt få planer.

– Om man låter en äldre person ha högt blodsocker i rädsla för lågt blodsocker, lever personen som i en dimma: hen är trögtänkt och trött hela tiden, påpekar hon.

Det kan hända att äldre klienter måste använda blöja när de på grund av sitt höga blodsocker är kissnödiga mest hela tiden. Irritabilitet, sänkt stämningsläge, minneslöshet och nedsatta kognitiva funktioner kan bero på högt blodsocker, men det förstår inte alltid vårdpersonalen. Variationer i blodsockernivån leder också till en känsla av maktlöshet, illabefinnande och förstämning, och då hjälper det inte med psykofarmaka, utan det behövs god behandling av diabetes.

Dålig egenvård kan göra att livskvaliteten rasar i botten. Om blodsockret inte blir mätt, lägger ingen märkte till höga blodsockervärden.

Pengarna avgör

Pengar är en viktig fråga på många sätt. Personalen får inte gå på fortbildning eftersom arbetsgivaren drar in på anslagen. Läkaren kan ha lagt upp en bra och säker läkemedelsbehandling, men den går inte alltid att genomföra när patientens pengar inte räcker till för medicinerna. Kommunen tar ut en avgift för hemvården och den läggs fast utifrån klientens inkomster. Men alla utgifter beaktas inte nödvändigtvis.

Var och en har trots allt rätt till god vård.

– Hälso- och sjukvårdslagen föreskriver att alla finska medborgare har rätt att få korrekt, mänsklig och individuell vård, påpekar Eija Sampolahti.

 


God vård

Ilmari Pärssinen, 81, är nöjd med de tjänster som Träskända stad erbjuder diabetiker. Han får rehabilitering, fotvård, regelbundna ögonbottenfotograferingar och hemvård om det behövs. Dessutom finns det en diabetesläkare.

Ilmari och Tuovi Pärssinen har nyligen flyttat från sitt hus till en nybyggd lägenhet i centrum av Träskända, nära den nya hälsovårdscentralen och centralen för närståendevård. Det hade blivit för tungt att underhålla det stora huset efter att Ilmari hade börjat använda rullstol permanent.

Ilmari har haft diabetes i över trettio år. Han fick diagnosen typ 2-diabetes, men insulinbehandling sattes in ganska snart efter diagnosen. På grund av neuropati, nervskador, har fyra tår på vänster fot amputerats. Senare blev han rullstolsbunden efter flera misslyckade höftoperationer.

Fungerande service

Det finns ett starkt diabetesarv i familjen Pärssinen. Ilmars och Tuovis dotter fick diabetes när hon var arton och hann ha sin sjukdom i tio år innan hennes pappa också blev sjuk. Många andra nära släktingar har diabetes. Under årens lopp har Tuovi lärt känna sjukdomen eftersom hon har varit Imaris officiella närståendevårdare sedan 2012.

Ilmari har nästan ingen känsla kvar i fötterna. Tuovi kollar varje dag om fötterna är varma, inspekterar huden mellan tårna och smörjer in fötterna. Fötterna är svullna och ibland värker de. Varje dag måste han använda stödförband på vaderna som fixeras med kardborreband.

Hälsovårdscentralen har en bra diabetesläkare, en biträdande överläkare, som Ilmari länge varit patient hos. Dessutom erbjuder staden rehabilitering två gånger om året. Den består av tio gånger rehabiliterande gymträning. När han en gång behövde hjälpmedel därhemma kom någon från närståendevårdscentralen flera gånger på besök för att kolla upp vilka ändringar det behövdes i lägenheten. Då togs trösklarna bort och det lades in ramper, räcken och handtag. Dessutom fick de en toalettsstolsförhöjning. Vidare har Ilmari fått en värmemadrass och sjukhussäng via servicen till funktionshindrade.

Ilmari går på ögonbottenfotografering minst en gång om året. Dessutom får han fotvård via staden fem gånger om året till ett pris av 11,60 euro. Sårvårdaren sköter bensåren, och en hemvårdare har kommit för att fästa stödförbanden när närståendevårdaren Tuovi har varit sjuk.

Aktiv vardag

I många år var Ilmari aktiv i den lokala diabetesföreningen. Men numera är det svårt att ta sig till mötesplatsen med rullstol, och han har lagt verksamheten i lokalföreningen åt sidan.

Däremot deltar både Ilmari och Tuovi i andra klubbar och grupper. I centrum är det kort väg överallt och de kan ta sig fram med Ilmars automatväxlade bil. De har länge varit aktiva i en klubb för sjukpensionärer. Sedan de flyttade in till centrum har de också flera gånger besökt centralen för närståendevård, där de deltar i sina respektive grupper.