Felsteg på grusväg

259
Stressigt arbetsliv förbyttes i lugnt familjeliv. Markku Rajala säger att han aldrig tidigare varit så nöjd med sitt liv som nu. Foto: Juha Tamminen

Av Markku Rajala

• Allt började med en liten sten. Ett gruskorn som hittade sin väg in i min sko som sällskap till min fot som lider av nedsatt känsel. Det var i Wuhan i mellersta Kina en varm vårdag 2016. Lång arbetsdag, stress, värme, ingen känsla av smärta – kvartsbiten fick i lugn och ro skava ett hål i foten. Jag märkte det först på hotellet när jag tog av mig skorna. Foten var nedsölad av blod.

Som diabetiker hade jag hunnit lära mig åtgärderna: desinficering och omplåstring av såret, dagliga kontroller. Såret växte ihop, ärrades och läkte. Så såg det i alla fall ut.

Väl tillbaka i Finland började benet så småningom värka, inte vid det läkta såret, utan djupare. Till doktorn, alltså. Diagnosen var att det inte kan vara något fel på foten när det ärrade såret ser så bra ut och det inte finns några tecken på inflammation. Det var bara att sticka iväg hem. Efter ett tag gick jag tillbaka till doktorn – och hem tillbaka. Och ännu en gång samma runda. 

Fjärde gången gjorde det så ont i foten att jag inte kunde gå. Domen var densamma som de tidigare gångerna, men nu valde den jourhavande kirurgen att ta snabb-CRP för att jag klagade så mycket. Provet visade på mer än trehundra och i stället för att åka hem blev jag intagen på avdelningen.

En erfaren internist på avdelningen förundrade sig över ett blåmärke på foten, som kirurgen inte hade upptäckt. Han bad om att få en kniv och fläkte upp blåmärket och pressade sedan ut blod och var. Smärtan lättade direkt. Jag kände mig bättre än på länge.

Farväl till hälen

En magnetkameraundersökning visade att muskelvävnaden i hälen var förstörd. Det fanns ingen frisk vävnad kvar så det var bara att ställa sig i operationskön.

Hälen tömdes och det blev dags att försöka återhämta sig. Larverna från guldflugan som hör till familjen spyflugor mumsade i sig de vävnadsslamsor som fanns kvar längst nere i såret. Larverna föds upp i ett sterilt laboratorium och utsöndrar saliv i såret. Där löser saliven upp död vävnad. Tillsammans med den döda vävnaden hamnar bakterierna i magen på larverna. Det är svårt att se larverna för de finns i en liten säck av gasväv som liknar en tepåse. Däremot kände jag minsann av att påsen svällde!

Numera är det relativt sällsynt med larvbehandling så sjukhuset filmade min behandling för att ingå i ett läromedel. Jag sa till fysioterapeuten att när jag för en gångs skull får vara fotomodell för en professionell fotograf, så är det förstås hälen som står i blickpunkten. Fysioterapeuten tittade på mig, tittade sedan på hälen och sa att den var den snyggaste delen av mig. Humor behöver man mest när det finns minst anledning att skratta.

En muskelbit från låret opererades in på hälen och en ven omvandlades till en artär för att pumpa in blod i transplantatet, och allt täcktes in med en hudstrimla som togs från det andra låret. Operationen gick bra och efter lite tvekan kom sårläkningen i gång.

Venen utsätts för tryck från artären

Problemen satte i gång tio dagar senare. Därhemma rörde jag mig huvudsakligen med rullstol plus korta sträckor med stavar med det opererade benet i luften. En gång tog jag mig från rullstolen till en fåtölj för att läsa tidningen. Dropp, dropp, dropp – jag lystrade till där jag satt och läste. Har jag en vattenskada någonstans?

Sedan upptäckt jag att gasbindan på såret var alldeles rött och insåg att det inte var någon vattenskada. Samtidigt tänkte jag sjutton också, mattan blir förstörd! Så det var bara att snabbt kliva i rullstolen och bort från mattan. Förbandsmaterial fanns i närheten och jag band en gasbinda runt såret. Den blev alldeles röd med en gång. Det droppade inte längre blod utan sprutade. Jag fattade inte att jag borde ha gjort ett tryckförband eller en åtsnörning, utan ringde i stället 112. Jag ringde också min fru, men jag minns inget av det samtalet.

Efter samtalet fick jag en kungstanke: det tar några minuter innan ambulansen kommer så jag hinner gå på toan. Jag lyckades rulla rullstolen till toalettdörren, men det är allt jag kommer ihåg. Tydligen hade jag stigit upp, svimmat och fallit ner på toalettgolvet. Samtidigt lyckades jag ha sönder kallvattensledningen.

Som man förstår kunde jag inte öppna dörren, trots att räddningsverket höll på och ringde på klockan. Sedan slog de sönder ett fönster, tog sig in och hittade mig i badrummet liggande i en blodpöl.

Inte så konstigt att polisen larmades för att utesluta våldsdåd när det fanns blodpölar lite här och där. Det fanns också en läkarambulans på plats, plus en brandkår. En programpunkt för grannarna och en stor chock för min tillskyndande fru som till råga på allt inte släpptes in. Jag fick blod och minns tydligt hur jag lyftes in i ambulansen. Stort tack till dig okända blodgivare!

Venen som opererats om till artär hade slitits sönder och blod hade forsat ner på golvet. Transplantatet dog alltså. De tog bort det och satte inget i stället. Den optimistiska tanken var att det skulle räcka med att det växter hud över hälbenet. De äldre sjuksköterskorna konstaterade att det inte var någon hållbar lösning och att såret alltid kommer att vara öppet. De hade så rätt.

Hjärtat gav upp

Året gick åt till sårbehandlingar runtom i Helsingforsområdet. I mitten av 2017 flyttade vi till Egentliga Tavastland. Flytten kändes tung, kraften rann ur musklerna och det var svårt att andas. Stretching, smärtkrok, pilatesrullar – ingenting hjälpte. Så det återstod bara att gå till akuten på centralsjukhuset.

Personen i mottagningen tog mig direkt till akuten. Lite nitrospray på tungan gjorde susen. Testerna visade att det var bäst att bli flyttad över till hjärtövervakningen.

Hjärtövervakningen på centralsjukhuset i Tavastehus är en fantastisk plats! Proffsig personal, läkare som är kolugna mitt i all stress, trevliga lokaler och vänligt bemötande. Och framför allt attityden att det är patientens samlade situation som är viktig, inte ett enskilt symtom. Läkarna hade dessutom humor. När jag påpekade att det var så trevligt på hjärtövervakningen, sa överläkaren att de tydligen måste ge mig sämre behandling för att jag inte ska bosätta mig på avdelningen.

Mina symtom diagnostiserades som hjärtsvikt. Jag hade någon gång tidigare, utan att veta om det, haft en infarkt som hade förstört hjärtat. Det gick inte att göra något åt den förstörda delen. Lungorna dränerades på flera liter vätska. Sedan fick jag åka hem med informationen att gå på fortsatta undersökningar på den lokala hälsostationen.

Hälsovårdscentralen på Viipurintie i Tavastehus var en lika trevlig upplevelse som centralsjukhuset. Det var ett lätt beslut att bestämma att den fortsatta vården efter benamputationen skulle ska ges i Egentliga Tavastland.

Benamputationen gick bra och protesen fungerar som en dröm. Hunden ser till att Markku Rajala rör på sig tillräckligt.

Farväl till foten

Benet amputerades efter ett års funderingar. Det var ett viktigt år trots att jag redan från början hade sagt att jag ställer mig positiv till att kapa foten. Ett år av smärta och ett ständigt öppet sår fick mig att bestämma mig.

Amputationen var en enkel åtgärd. På grund av hjärtproblemen sövdes jag inte ner utan amputationen gjorde under ryggbedövning. Jag fick inte titta på, men jag hörde allt. Ibland tog sömnen över. Efteråt stannade jag kvar några dagar på sjukhuset.

Personal från hemsjukvården kom och rengjorde och skötte om såret i några veckor. Sedan fick jag besök av en fysioterapeut som gav mig goda råd hur jag skulle träna benstumpen och det friska benet. Ganska snart kom vi på att det kunde vara bra att videofilma övningarna de gånger fysioterapeuten inte var närvarande. Då var det lätt att se vad jag gjorde rätt och vad jag gjorde fel. Jag skickade också videorna till läkaren på centralsjukhuset för att det skulle vara lättare att vägleda mig.

Nästa steg var att besöka en protestekniker. Det göts en modell av benstumpen. Sedan tillverkades protesen och jag fick passa in den samtidigt som jag fick nyttig information. – Allt gick som smort på centralsjukhuset i Tavastehus. Till en början blev jag tvungen att åka taxi, men så fort jag kunde ta mig över tröskeln gick jag över till kollektivtrafik. Det är viktigt att inte ge upp, att med alla medel försöka normalisera livet åtminstone en gnutta. Normalt kommer livet förstås aldrig mer att bli, för benet växer inte ut på nytt. Om man ger upp kan man, som Kalle Päätalo har skrivit i någon av sina böcker, sätta sig i gungstolen med fingrarna på pulsen och invänta döden. 

Hur blev det sedan?

Jag återgick i arbetslivet, visserligen bara på deltid med sjukpension. Ett år senare var jag tyvärr tvungen att ge upp för hjärtat stod inte pall. Jag genomgick ballongvidgning och fick en stent. Dessutom måste jag börja använda en rad nitropreparat. Stegen blev kortare och det var svårare att andas. Men protesen fungerade och fungerar fortfarande som en dröm.

Företagsläkaren rekommenderade sjukpension på heltid och arbetspensionsbolaget godkände min ansökan. Jag har alltid jobbat som en galning och gillat mitt jobb. Kändes det alltså svårt? Nej, det gjorde det inte. I stället kändes det befriande och som en lättnad att se hur fantastiskt unga människor leder vårt land framåt. En gamling behöver inte längre göra det.

Det största innehållet i livet består nu av promenader längs sjöstranden tillsammans med hundvalpen som väger fyra kilo. Och självfallet de gemensamma stunderna med familjen. Jag har aldrig varit så nöjd med livet som jag är nu.

Kan man dra någon mer allmän lärdom av min historia? Kanske det här: Se med intresse på allt som händer, ställ frågor och kommentera. Och framför allt: ge aldrig upp.