Diabetes – kil eller kitt i en parrelation?

273
Bild: Antti Yrjönen.

Av Katja Holopainen

• Parrelationen är den relation som står oss människor närmast. Den inverkar på hur vi mår och hos människor med diabetes också på blodsockerbalansen. En allvarlig sjukdom kan vara en förenande eller en åtskiljande länk i en parrelation.

– I en parrelation handlar det mycket om attityder, säger Katariina Pelkonen, tf verksamhetsledare på Kataja, ett centrum för parrelationer.

Om ett par bestämmer sig för att lyckas, gör de vanligen det. Hon nämner en studie om rökning som exempel. Om den ena slutar röka, är sannolikheten att den andra också gör det åttio procent.

Vi-känslan är kittet i en parrelation, enligt Pelkonen. Partnerna har någon typ av samsyn kring vad som är en bra parrelation, men också en vilja att göra sitt bästa. Det innefattar positiva föreställningar som ”vi har klarat av svårigheter tidigare” och ”vi gillar att vara tillsammans”. I relationen delar de både vardag och fest och vardagen innehåller små inslag som medverkar till att hålla kärleken vid liv.

– Den inställningen har partnerna valt eller kommit överens om tillsammans.

Enligt Katariina Pelkonen infinner sig den attityden när man medvetet bearbetar känslor och pratar om vilken roll vardera har i parrelationen. Det handlar om att vara beredd att anstränga sig för att parförhållandet ska må bra.

– Det är värt att jobba lite för att parrelationen ska vila på solid grund.

För människors välbefinnande i alla hänseenden spelar det en stor roll hur det är ställt med parrelationen och hur partnerna själva mår i relationen. Hos diabetiker kan parrelationen återspeglas i blodsockerbalansen, men alla vill inte identifiera sig via sin sjukdom. För en del är diabetes en del av livet utan att sjukdomen påverkar parrelationen. Det kan vara fallet när sjukdomen har debuterat redan före parrelationen.

När en sjukdom tar plats i relationen

När en sjukdom slår till utan förvarning, orsakar den alltid någon form av kris i parrelationen. Den ger upphov till större eller mindre oro och ångest. Partnerna kan dock uppleva och uppfatta krisen och krisfaserna på olika sätt.

Kriser sägs innefatta fyra olika faser: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Varje fas står för en mångfald av känslor och innehåller divergerande funktionsmodeller.

Det kan hända att partnerna går igenom krisfaserna i olika takt, vilket kan göra det svårare att bearbeta krisen. Den som fått en diabetesdiagnos lever kanske i ett slags chocktillstånd till en början. När personen så småningom accepterar sjukdomen, kan det hända att partnern bara kommit fram till reaktionsfasen. Då får den som insjuknat börja om från början och kan bli trött på att partnern ältar samma frågor om och om igen och till exempel kommer med råd om hur diabetiker ska leva, ta hand om sig eller äta.

Dessutom har människor olika psykisk kapacitet att hantera svåra frågor. För någon kan en fråga vara fruktansvärt svår, medan någon annan tar den med en klackspark.

Känslor och konkret handling

Krisen i samband med en sjukdom och vardagen med sjukdomen ger upphov till ett brett spektrum av känslor: otrygghet, rädsla, sorg, ilska, osäkerhet, otillräcklighet, frustration osv. Känslorna kan ta sig uttryck i gråt, anklagelser och raseri.

I det läget gäller det att låta alla känslor komma fram och acceptera dem som ett led i krisen. Det är bättre att gråta och skrika än att stoppa undan känslorna.

– Den fysiska hälsan påverkas om man sätter lock på sina känslor, säger Katariina Pelkonen.

Samtidigt är det bra att komma ihåg att situationen inte pågår i evighet.

Känslor har ett samband med partnernas roller i parrelationen. Partnern till den sjuke kan fundera över om han eller hon kan stötta och hjälpa den andra tillräckligt mycket, medan den som är sjuk undrar om partnern vill ha honom eller henne längre.

Känslor kan inverka på hur rollerna i en parrelation utformas när någondera drabbats av en sjukdom. Har båda kvar sin roll som partner eller väljer de att spela rollen som vårdare, terapeut, läkare eller patient? I ett etablerat parförhållande spelar den tidigare dynamiken en stor roll. En hälsomedveten och omtänksam hustru kan ta på sig rollen som övervakare.

Kroniska sjukdomar innebär alltid ett mått av försakelse och uppoffring. Katariina Pelkonen har träffat många par som säger att de vill återgå till den relation de hade tidigare. De kan ibland bli tvungna att avstå från sina drömmar, hobbyer och fritidssysselsättningar. Ibland går tankarna så långt att döden blir en aktuell fråga: Vad händer om jag måste avstå från min partner? Hur ska min partner kunna ta hand om barnen om jag dör?

I en parrelation är det viktigt att partnerna är samspelta och gör saker tillsammans. Det är också till fördel om man åtminstone någon gång kommer ihåg att tacka sin partner för något som han eller hon har sagt eller gjort och talar om för sin partner vad som kan vara till hjälp för en – vilka ord, vilka konkreta handlingar.

Enligt henne vore det bra om partnern då och då kunde gå med till läkarmottagningen. Då har båda samma information och det är kanske lättare att förstå hur partnern påverkas av sjukdomen och vad sjukdomen kräver i olika situationer.

– Parrelationen vilar på en mer solid grund om det finns gemensam förståelse, avrundar Katariina Pelkonen.