En allvarlig sjukdom genererade förändring i Leif Wikholms liv

464
– Man ska inte gräva ner sig i sin sjukdom, utan se till att ha något annat att göra. Som Minna Canth sa: Allt annat utom ett sovande halvdött liv, påminner Leif Wikholm. Foto: Annika Rauhala

Av Katja Holopainen

• Leif Wikholm kan med fog kallas proffs på förändring. Han har arbetat med ideella förändringar på gräsrotsnivå och stått i spetsen för stora förändringsprocesser inom arbetslivet. Den allra svåraste processen har han emellertid ställts inför i och med sina diabeteskomplikationer.

– Jag var tvungen att genomgå en förändring för att klara av resten av livet.

För 22 år sedan upptäcktes typ 2-diabetes hos Leif Wikholm vid en ögonundersökning och sjukdomen framskred snabbt. Han blev nästan blind av retinopati, och neuropati och Charcotfot inkräktade på rörelseförmågan. Men först kom chocken.

– Det kändes som om jag befann mig i fritt fall, säger Leif Wikholm.

I arbetslivet höll han i många trådar, drev på förändring och ledde förändringsprocesser.

I sin ungdom på 1970-talet var han världsförbättrare och arbetade för fred, jämlikhet och utveckling. Många år senare var det han själv som måste förändras. Han blev tvungen att se över sina attityder och sin livsstil i grunden.

– Fram till dess hade jag jobbat alltför mycket och plötsligt kunde jag inte längre ge järnet, minns han.

På den tiden var han kommunikationsdirektör på dåvarande affärsverket Post-Tele. Där pågick det stora omstruktureringar och många motsatte sig förändringarna både inom och utanför affärsverket.

– Under den tuffa perioden på jobbet var jag tvungen att acceptera att förändringsprocessen och försöken att ta kontroll över den också kan beröra mig själv.

Ett nytt liv

Leif Wikholm är tacksam för att hans arbetsgivare gav honom en övergångsperiod på tre år innan pensioneringen. Vid den tidpunkten var besvikelse över det han förlorat den dominerande känslan. Det uppstod ett stort hål som det var mycket svårt att fylla.

Han var tvungen att se över sina värderingar. Det var tungt att ge avkall på arbetslivet och en del av livsstilen. Dessutom gav livsstilen upphov till en annan negativ känsla, nämligen skuld.

– Jag är inte religiös, men ända kom jag att tänka på den finska titeln på biografin om Edit Piaf. Den hette något i stil med O, min Gud, vad jag har levt.

Skuldkänslor kan vara en positiv kraft som driver på förändring. Leif Wikholm lyckade bli av med trettio kilo efter att i många år ha pendlat upp och ner på viktskalan.

– Jag slutande banta och lärde mig äta selektivt, oftare men mindre.

Hand i hand med den nya livsstilen genomgick han en psykisk omvandling. Han säger att vardagen förändras radikalt när det sker förändringar i kroppen. Vi lever starkt utifrån våra sinnen. Om synen, känseln eller hörseln försvinner eller riskerar att försvinna, ställs man inför en mycket stor och svår förändringsprocess. En svår sjukdom kan begränsa livet så mycket att den psykiska hälsan sviktar. Man måste processa förändringar via sina egna tankar.

– Vi får inte finna oss i att diabetiker behandlas så orättvist. Det gäller fortfarande att jobba på för att vår växande skara ska beaktas bättre när besluten i samhället fattas. Också Diabetesförbundet måste få sin röst hörd bättre, säger Leif Wikholm.

– Människan är hänvisad till sin fysiska kropp. När det sker förändringar i kroppen, är det bäst att acceptera fakta. Först när man erkänner fakta går det att bygga upp något nytt, säger han.

Fortlöpande process

Förändring är en process som pågår livet ut. Leif Wikholm har försökt fördjupa sin egen förändringsprocess genom att skaffa fram all tillgänglig information om sin hälsomässiga utveckling. Han har gått metodiskt till väga utifrån sina journalisterharenheter. Det räcker dock inte med kunskap och information. Också känslor måste behandlas.

– När patienten får sin diagnos, får han eller hon också information om behandlingen. Den första tiden består av övningar dygnet runt och förr eller senare kommer tröttheten.

Under sin sjukdomsprocess har han tvingats inse att ingen kan vara fullkomlig. Charcotfot och neuropati till följd av diabetes begränsar rörelseförmågan i vardagen. Han är tvungen att acceptera kryckor som bestående hjälpmedel.

Dessutom försämras synsinnet av retinopati. En kärlsjukdom täpper till kärlen och en hjärtsjukdom får hjärtat att fladdra. Han lider av gikt och smärtorna är en prövning. Förändringarna har hunnit angripa kroppen på många ställen, men han vill inte fastna i dem och beklaga sig.

– Jag får stöd från den finländska vården som hör till de bästa i världen och personalen kan sin sak.

Konst som terapi

Leif Wikholm har inte låtit Charcotfot eller något annat stoppa honom trots att smärtan är ständigt närvarande. Det är lättare att uthärda smärtan när han koncentrerar tankarna på något annat och kombinerar det med medicinering.

Han har byggt upp en ny sysselsättning i det som han aldrig hade tid för under de hektiska åren i arbetslivet. Nu är konst och kultur en stor källa till njutning. Som kommunikationsdirektör på Post- och telekoncernen svarade han för konstinköpen och hela samlingen. Efter pensioneringen kunde han dra nytta av dessa erfarenheter och fördjupa sitt intresse för kultur. Idag är han storkonsument av opera, teater, klassisk musik och film.

Dessutom skapar han också själv konst och deltar regelbundet i en konstgrupp på Kabelfabriken i Helsingfors. Han målar och tecknar, studerar in olika tekniker, allt från äggoljetempera till kalligrafi och oljefärgsteknik till kartonggrafik. Träsinderi och knivar är en av hans stora passioner.

För Leif Wikholm är konst helt enkelt terapi.

– Konsten har sin egen uppgift som ett led i min personliga förändringsprocess, men också konsten i sig har en inneboende förändring.

En konstnär målar det han eller hon tänker, enligt Wikholm. Sedan är det upp till betraktaren att skapa sin egen syn.

Stöd från nära och kära

I den personliga förändringsprocessen finns det en koppling mellan livsvilja och stöd från nära och kära. Leif Wikholm säger att det är tack vare stödet från de närmaste som han överlevt psykiskt. Om man gett upp och känner att man gått förlorad, är det svårt att resa sig och fortsätta leva resten av livet.

– Under den svåra tiden vek inte min fru från min sida. Hon stod ut med mig under övergångsperioden, trots att jag säkert betedde mig vidrigt ibland.

Leif Wikholm och hans fru Maire Wikholm har varit ett par i nästan femtio år.

Utöver stöttande nära och kära har stödet från andra i samma situation varit till stor hjälp. Han har hittat andra med liknande öde via Diabetesförbundets kamratstöd. I över tio år har han varit medlem i Huvudstadsregionens diabetesförening, och de senaste fem åren har han suttit i styrelsen för en underavdelning.

För Leif Wikholm har det alltid varit viktigt att engagera sig i samhället och påverka samhällsfrågor. Nu är han medlem i kundrådet inom HUS och ordförande i rådet för enheten för invärtesmedicin och rehabilitering. Han tycker det är roligt att få vara med och bygga upp det nya ”magnetsjukhuset” som har ambitionen att producera bästa möjliga vård för patienterna på ett ekonomiskt rationellt sätt.

Det vore viktigt att mer lyfta fram den psykosomatiska sidan av diabetes och följdsjukdomarna, tycker han. Vid sidan av den medicinska aspekten borde det finnas större rum för patienternas personliga upplevelser och deras situation som samhällsmedlemmar. För att använda modern organisationsjargong: kundperspektivet måste stärkas.

Fotobox

När vi träffas tar Leif Wikholm fram en låda som innehåller fotografier sorterade efter tema. Varje bild har sin egen historia. När barnbarnen kommer på besök tar han tillfället i akt och berättar en och annan historia. Bilderna visar det som är viktigast i hans liv, frun Maire, fyra barn och sju barnbarn.

Bilderna på släktingar ger ett perspektiv bakåt, hur det var då. Det finns också bilder från en reporterresa till Jerevan, från operafestivalen i Verona, ett fat som han själv täljt av klibbal, hunden, han själv uppe på en kamel och mycket annat.

– Allt emellanåt år det ordentligt med liv i luckan. Barnbarnen är här och så tar vi hand om sonens kaniner och ena dotterns hundar och akvariefiskar. Den närmaste klanen består av sexton personer och en del djur.

Idrott har varit en viktig del av hans liv. I ungdomen var det segling, schack och basketboll. Nu är det simning som gäller. På somrarna bor paret Wikholm på sommarstället i Vichtis. Numera är det frun som står för bär- och svampplockning. Hon fiskar också.

– Den finländska sommaren sjuder av upplevelser. På sommarstället har jag en skjorta i beredskap om vi skulle ta en tur till teatern i Veikkola, någon konstutställning i Salo eller ett musikevenemang i Högfors.

En av bilderna i lådan föreställer en muralmålning som den internationellt kände ESG har målat på ena gaveln på deras hus.

– Den föreställer blåstång, en brunalg som är ett mått på rent vatten. Vi ville påminna de boende på Drumsö om skyddet av Östersjön som vår närmaste strand gränsar till.

Barnen på dagiset bredvid tycker att tången liknar vättar för det är så deras dagis heter på finska, Maahiset. Också i denna lilla historia uppenbarar sig konstens innersta väsen. Varje betraktare har nämligen sin egen tolkning som kan vara något helt annat än det som konstnären har haft i tankarna med sitt verk. 


Leif Wikholms resurser

Familj: fru, barn och barnbarn
Vänner
Kultur
Samhällspåverkan