Hur går det med insulinbehandlingen vid sjukhusvistelse?

471
- Vårdpersonalen på sjukhusen borde tillstå att det behövs specialkunskaper för att planera insulinbehandling, är ett önskemål som Olavi Ropponen vill framföra. Foto: Marja Seppälä

Av Mari Vehmanen

• I våras upptäckte Olavi Ropponen att det inte är någon självklarhet att sjukhusen kan behandla diabetes på rätt sätt. Han blev själv tvungen att be personalen om rätt insulindoser.

Olavi Ropponen, typ 1-diabetiker från Kouvola, tänker lite bittert tillbaka på de veckor han tillbringade på sjukhus i våras. Allt började med att han halkade och slog huvudet när han var ute och gick med stavar.

– Först trodde jag att jag kom undan med blotta förskräckelsen, men några timmar senare fick jag kramper.

Till sin förskräckelse upptäckte han att det var svårt att prata och att använda höger arm. Lite senare fick han lyckligtvis tillbaka tal- och rörelseförmågan. Efter händelserna vårdades Ropponen på två olika sjukhus sammanlagt i ungefär tre veckor. På den första avdelningen kunde personalen ta hänsyn till diabetes på ett fint sätt, och insulinbehandlingen fortsatte i stort sett enligt samma rutiner som hemma. När det var dags att byta sjukhus, fick han en tråkig överraskning.

– Där verkade mina erfarenheter av egenvård vid diabetes från fyrtio år inte spela någon som helst roll. Jag tror att jag själv känner bäst till min sjukdom och mitt insulinbehov, säger han lite indignerat.

Avdelningen hade mycket uppstyltade anvisningar för hur insulinbehandling ska genomföras. Personalen ville höja engångsdosen för långverkande insulin på en gång med fyra enheter jämfört med hans normala dos. Å andra sidan fick han inte den dos av måltidsinsulin som han ville ha.

– Jag sa till personalen att jag behöver sju enheter måltidsinsulin. Svaret var att jag får fyra enheter eller ingenting, om erbjudandet inte duger. Det var vad avdelningsläkaren hade ordinerat, sa man.

Dessutom hände det ett veckoslut att långverkande insulin tog slut på avdelningen så Ropponens fru fick komma till undsättning med insulin hemifrån.

– Lyckligtvis hade jag aktiva anhöriga som stöttade mig under sjukhusvistelsen. Och jag vågar också säga min åsikt, påpekar Olavi Ropponen.

 

Diabetesskötaren ingrep

Olavi Ropponens anhöriga kontaktade diabetesskötaren på sjukhuset och bad henne kolla upp läget.

– Lyckligtvis upplyste diabetesskötaren personalen om att dosen medellångverkande insulin absolut inte får höjas så mycket på en gång. Utan diabetesskötarens ingripande hade jag säkert drabbats av hypoglykemi.

Han säger att han ville komma hem så snabbt som möjligt från sjukhuset för att själv kunna ta hand om sin insulinbehandling.

– Jag var inte direkt rädd, men jag var ganska upprörd. Överlag hade personalen en arrogant inställning till diabetes. De mer eller mindre skrattade ut min CGM-apparat och undrade vad det var för manick. Så ofta ska man väl inte behöva testa blodsockret, tyckte de.

Väl hemkommen kunde han inte släppa tanken på hur han hade blivit behandlad. Så han skrev en insändare till tidningen Kouvolan Sanomat och lade ut texten på Diabetesförbundets Facebook-sida. Det resulterade i en uppsjö av kommentarer från människor med likadana upplevelser. Många berättade att de varit tvungna att kämpa för att få rätt insulindoser vid sjukhusvistelse.

– Tack och lov hade jag aktiva anhöriga som stöttade mig och jag är själv inte rädd för att säga min åsikt. Men jag kan inte låta bli att fundera hur sjuka diabetiker utan familj klarar sig i sådana situationer.

Han menar att vårdpersonalen bör se över såväl sina attityder som sina kunskaper.

– Det minsta man måste göra är att medge att planeringen av insulinbehandling kräver specialkunskaper. De kompetenscentra som Diabetesförbundet har föreslagit skulle säkert vara till stor hjälp. De kunde ge personalen råd när det kommer in en diabetiker på avdelningen, menar han.

 


 

Kontaktperson för diabetes

På Tammerfors universitetssjukhus (Tays) arbetar personalen för att ingen diabetiker ska behöva känna sig otrygg på sjukhuset.

Varenda avdelning ska ha kapacitet att erbjuda diabetiker god vård.

– Kravet gäller alla specialiteter från vuxenpsykiatri till gynekologi. Hänsyn till diabetesbehandling ska inte vara ett undantag utan en integrerad del av vardagen på avdelningarna. Exempelvis på avdelningarna för onkologi, kardiologi, lungsjukdomar och gastroenterologi har en stor del av patienterna diabetes, berättar Saara Metso, avdelningsöverläkare inom endokrinologi på universitetssjukhuset.

Hon menar att det i vilket fall som helst är ett beklagligt faktum att många med typ 1-diabetes känner sig otrygga på sjukhuset. Det beror framför allt på problem i informationsförmedlingen.

– Det är ofta akuta situationer. Aktuell information om patientens insulinbehandling saknas i många fall eller det är svårt att få fram uppgifter. I värsta fall kan det hända att patienten inte alls får basinsulin den första tiden på sjukhusavdelningen, säger Saara Metso.

Universitetssjukhuset är medvetet om problemet och söker lösningar. Sjukhuset vill vara ett sjukhus där diabetiker känner att de är i goda händer oberoende av avdelning och sjukdom.

Ett sätt har varit att utnämna en kontaktperson för diabetes för varje avdelning. Personen ska se till att avdelningen har uppdaterad allmän information om diabetes och stå i nära kontakt med diabetesskötarna och diabetesläkarna på sjukhuset.

– Avdelningarna måste konsultera sina egna diabetesspecialister i god tid och alltid när det finns minsta lilla tvivel om hur behandlingen ska läggas upp. Alltför ofta har det hänt att diabetesskötaren eller diabetesläkaren konsulteras först när patienten ska skrivas ut – och många gånger först sent på eftermiddagen.

All information på samma ställe

Utöver att sjukhuset har infört kontaktpersoner har man utarbetat instruktioner för insulinbehandling för alla vårdavdelningar. Saara Metso understryker att det inte är meningen att köra över diabetikerns egen uppfattning. De gemensamma riktlinjerna är till nytta exempelvis i behandlingen av mycket dåliga eller medvetslösa patienter.

Sjukhuset har också diskuterat hur informationssystemen bättre kunde ta hänsyn till diabetes. För närvarande tas det fram en funktion som ska reagera automatiskt på för höga och för låga blodsockervärden och skickar ut larm.

– Hittills har det varit så att någon i personalen måste hålla ett öga på blodsockret, säger hon.

Överlag har dokumentationen förbättrats. Det är numera lätt att få fram information om exempelvis insulindoser, kolhydratmängder och blodsockervärden i journalerna. Allt finns på ett ställe.

Dessutom börjar sjukhuset i höst testa ett webbprogram, där patienterna kan hålla kontakten med sjukhuset en tid efter utskrivningen.

– Många gånger börjar problemen när man kommer hem. Patienten kan vara mycket svag efter en operation och måste trots det följa komplicerade instruktioner för egenvård. Det webbaserade stödet kan förebygga komplikationer och hindra att personen måste läggas in på nytt.

Prata om din oro

Enligt Saara Metso kan diabetiker själva medverka till att sjukhusvistelsen ger goda resultat, bland annat genom att uppdatera sina recept. Det är bra att på sin Kanta-sida kontrollera att diabetesmottagningen har fört in exakt och uppdaterad information om medicineringen. Be din diabetesläkare rätta uppgifterna om de är fel i databasen Kanta.

– Det är heller ingen dålig idé att på traditionellt vis skriva ner sina insulindoser på en papperslapp när en sjukhusvistelse är förestående. Det går också bra att lämna uppgifter om sin diabetesenhet vid inskrivningen på avdelningen.

Saara Metso vill påminna om att insulinbehovet ändras i exceptionella situationer och inte alltid motsvarar det normala behovet.

– Till exempel infektioner, kortisonbehandling och fastande mage kan ge upphov till stora svängningar i insulinbehovet. Man behöver alltså inte genast gripas av panik om avdelningspersonalen vill reglera insulindoserna. Den som har energi nog kan gärna diskutera doserna tillsammans med personalen.

Till följd av upphandlingar kan det hända att sjukhuset använder ett annat insulinmärke än patienten själv. Det bör inte vara någon risk för behandlingen, enligt Saara Metso. Patienten kan gärna för säkerhets skull ta med sig sitt eget insulin, även om det ingår i sjukhusets skyldigheter att tillhandahålla insulin under vistelsen.

Hon vill i vilket fall som helst uppmuntra diabetiker att med en gång tala om för personalen om det är något som de undrar över i diabetesbehandlingen på sjukhuset.

– Det är aldrig fel att prata öppet. Det minsta man kan göra är att be att diabetesskötaren på sjukhuset kollar upp situationen. Jag tror att personalen reagerar positivt på det.

Hon tillägger att det ligger i allas intresse att människor med diabetes får minutiös vård på sjukhusen. Det gäller patienter, personal och hela samhället. Patienterna är nöjdare och personalen mår bättre på jobbet när ingen behöver vara orolig för hur insulinbehandlingen ordnas på sjukhuset.

– Till råga på allt sparar vi resurser med god vård eftersom patienterna återhämtar sig snabbare och sjukhusvistelsen blir kortare, avrundar hon.