Raili promenerar sig till bättre blodsockervärden

698
Trots många motgångar är Raili fortfarande optimist. – Jag vägrar bli deprimerad, säger hon. Foto: Eeva Mehto.

Av Eeva Mehto

• För sex år sedan sökte Raili Wallenius hjälp på läkarmottagningen för ständig trötthet. Hon var helt kraftlös och hade svårt att över huvud taget ta sig upp ur sängen. Dessutom vägde hon 120 kilo.

Raili Wallenius hade fått typ 2-diabetes. Fasteglukosvärdet var 12. På mottagningen fick hon känslan av att läkaren hade en fördömande inställning till hennes fetma.

– Folk tycker ofta att feta människor är oföretagsamma och lata. Och många läkare ordinerar läkemedel med en gång och skriver ut en massa recept så snart man klagar på någonting, utbrister hon.

Railis läkare var mycket skeptisk till om hon skulle klara av att ändra livsstil och erbjöd sig i stället att skriva ut läkemedel.

– Ja, det finns förstås andra alternativ. Du måste ställa om kosten och motionera mer, sa läkaren.

Läkaren kunde förstås inte ana att patienten var envis och inte gav upp när hon väl hade bestämt sig.

Började promenera

Höfterna blev nötta och ryggen tog stryk av att bära tunga möbler på Asko. Det hjälpte inte att byta till ett fysiskt lättare jobb så Raili förtidspensionerade sig när hon var sextio.

– Jag har arbetat sedan jag var elva år och jag har aldrig varit borta från skolan eller arbetet. Ända sedan barn har jag alltid haft som motto att det som ska göras ska göras.

När hon hade fått diabetes bestämde hon sig för att börja motionera och äta hälsosamt. Hon var i så dålig kondition på grund av övervikten och höft- och ryggbesvären att hon knappt orkade gå 200 meter.

Trots alla besvär var hon uthållig och började promenera varje dag. Dag för dag blev sträckan lite längre och ett år senare promenerade hon 13–15 kilometer om dagen och 100 kilometer i veckan. Nu tar det ungefär tre timmar att gå sträckan och hon gör det varje dag, sommar och vinter.

Dessutom åker hon skidor om vintrarna när det finns snö och bra banor.

Hon har skaffat en blodsockermätare och mäter sockervärdena regelbundet. Värdena har sjunkit i samma takt som vikten har rasat. Nu visar vågen bara 70 kilo och långtidsblodsockret har i flera år legat kring fem procent.

Köttet fick ge plats för rotfrukter

Också kosten har ändrats. Kött och korv har bytts ut mot rotfrukter och grönt. Nu äter Raili morötter, kålrötter, lök, rotselleri, palsternacka, batat och mycket annat. De har hon alltid hemma. I matlagningen använder hon rybsolja.

– Jag har bantat hela mitt liv. Feta människor bantar ständigt, men kilona kommer alltid tillbaka och blir ännu fler, har hon sett.

Av egen erfarenhet vet Raili nu att bestående förändringar bara kan göras långsiktigt och med ändrad livsstil.

– Jag har upptäckt att hälsosam mat också kan vara billig mat. Färdigmat brukar jag inte köpa, utom djupfryst spenatsoppa ibland.

Raili har alltid försökt undvika onödiga mediciner, men sina blodtrycksmediciner tar hon regelbundet. Högt blodtryck diagnostiserades redan innan hon hunnit fylla femtio.

Hon har starka ärftliga anlag för diabetes. Både hennes mamma och hennes pappa hade typ 2-diabetes. Pappan togs in på ett sjukhem efter en hjärtinfarkt och avled där när han var 72 år gammal. Däremot levde hennes mamma med sin diabetes ända tills hon var hela 98 år.

Stor tacksamhet

– Jag hade en trevlig barndom. Vi var fem barn och vi bodde i Lapinlahti i Savolax. Jag flyttade till Helsingfors när jag började i läroverket. Resten av familjen blev kvar på landet.

I Helsingfors bodde Raili hos Martta, en fostersyster till hennes mamma.

– Mammas föräldrar avled i tuberkulos och mamma hamnade på barnhem när hon var tre år gammal. Senare fick mamman flytta in hos Marttas familj. Martta var läkare och klar med sin utbildning.

Hon känner fortfarande stor tacksamhet mot Martta som hon kallar moster doktorn. Martta var ungmö som man brukade säga på den tiden om ogifta kvinnor, och hon hade ingen fallenhet för hushållsarbete. Så Raili fick ta hand om ett och annat i hushållet. Martta var noga med ordning och Raili lärde sig snabbt hålla reda på sina saker. Hon måste alltid göra läxorna genast när hon kom hem från skolan.

– Jag kommer ihåg att jag alltid bytte rosettband i flätorna till natten och hade andra rosettband när jag var i skolan. Varje gång jag använt dem måste de tvättas och rullas ihop till en stram rulle för att bli släta. Min samvetsgranna läggning har jag lärt mig av Martta.

Martta bibringade henne också allmänbildning och en kunskapstörst som hon varit tacksam för hela sitt liv.

När familjen flyttade till Helsingfors, flyttade Raili in hos dem. Familjen var fattig och det fanns inte pengar för att låta dottern utbilda sig. Så Raili jobbade på dagarna och gick i skolan på kvällarna.

Förvärvsarbetande mamma

Raili träffade sin blivande man på dans på de svenska arbetarnas danslokal Arbetets Vänner. Hon var sexton år och de gifte sig när hon var sjutton med tillstånd från föräldrarna.

Fyra söner föddes i snabb takt. Den äldste sonen dog bara fem timmar gammal.

Raili ville ta hand om pojkarna själv. Vid sidan av arbetet som hemmamamma gjorde hon sömnadsarbeten så fort hon hann. När hennes man kom hem från jobbet, gick hon till sitt kvällsjobb.

– Jag utgick från att det var jag som skulle ge sönerna en världsåskådning och lära dem folkvett. Det var inte så säkert att de kunde bli lika väl omhändertagna någon annanstans. Åtminstone hade ingen kunnat älska mina barn lika mycket som jag gjorde, säger Raili som förklaring till sina livsval.

Som ung var Raili slank, men hon gick så småningom upp i vikt eftersom hon brukade äta upp det som sönerna lämnade. På den tiden skulle man inte slänga bort mat.

Vikten fortsatte att peka uppåt trots att hon hela sitt liv hade rört på sig mycket. En av orsakerna var att hon åt ohälsosamt. När Raili gifte sig vintern 1956 var utbudet på grönsaker litet.

– Om man fick tag på kålrötter var de genomfrusna.

På den tiden var man omedveten om de negativa effekterna av animaliska fetter.

Först strax före mannens död började familjen äta fisk och grönt.

Mannen dog i hjärtattack

Railis liv förändrades när hennes man Kalevi en dag helt oväntat föll ihop vid ytterdörren och fick en hjärtattack. Han hade svår diabetes som behandlades med insulin. Däremot visste Raili inte att han också hade ett medfött hjärtfel.

– Redan som barn hade Kalevi vetat om sitt hjärtfel, men han ville aldrig avslöja det för andra. Han var faderlös, sin mammas enda barn och van vid att dölja sina svagheter.

Idag är Raili 78 år. Hon bor vid Gammelstadsfjärden i Helsingfors med ypperliga möjligheter att motionera och vacker natur utanför dörren.

Lycklig optimist

Det är åter dags att gå ut. Raili promenerar ungefär tre timmar varje dag.

Raili brukar säga till alla att det är bra att promenera.

– Varje morgon går jag ut vid åttatiden. Så snart jag andas in frisk luft försvinner de tråkiga tankarna. På min tre timmar långa promenad flyger alla bekymmer sin väg och sinnet fylls av trevliga minnen.

Hennes äldsta son fyller sextio och han är den enda av sönerna som har diabetes. Hon brukar inte predika om hälsofrågor för sina söner.

– Jag lägger mig inte i deras liv. Däremot brukar jag lite föregripande berätta om mina egna erfarenheter, och de kan ta till sig det jag säger om de vill.

Raili trivs med vardagen. Hon löser korsord och handarbetar, och träffar familjen och vänner. Dessutom städar hon varje dag och säger att hon älskar att städa.

Hon trivs också att med vara på tumanhand med sig själv och känner sig aldrig ensam, än mindre deprimerad.

– Jag har mina sorger och jag har sörjt, men jag tänker inte bli deprimerad. Min åsikt är att man blir deprimerad av navelskådning.

Raili hade lyckan att finna en underbar man och det är svårt att glömma honom.

– Jag har inte kommit över min mans död trots att det har gått sexton år. Sorgen försvinner ingenstans, så man får se till att klara sig. Ju större kärleken är desto större är sorgen.

Hon påminner om att det är onödigt att slå sig för bröstet när det går bra för en och sämre för andra, för livet kan vända när som helst.

– Ingen av oss går härifrån helskinnad och med livet i behåll.