Ante Halttas resa mot psykiskt välbefinnande

998
Ante Haltta säger att det efteråt är trevligt att blicka tillbaka på sin resa, trots att det inte varit så roligt alla gånger. Bild: Janne Viinanen.

Av Katja Holopainen

• Ante Haltta är du med sig själv, sin depression och sin diabetes. Han har gått en lång väg från stranden av Enare träsk till Helsingfors via depression till inre ro. Under resan har han haft upplevelser och fått kunskaper som han gärna delar med sig av.

Historien börjar med en liten samepojke som flyttar bort från Enare träsk till internatet på skolan i Ivalo, när han är sju år. Han är pojken som ständigt fick höra av sin pappa att han inte kan något och inte blir något, inte duger.

Så Ante måste bevisa för sig själv och alla andra. Han var bara fjorton år när han gav sig ut i världen. Först styrde han kosan mot systern i Rovaniemi, sedan gick han till sjöss och utbildades till kock av rederiet. Den första depressionsdiagnosen kom i Kuopio på 1980-talet. Han jobbade då som köksmästare på en fin restaurang.

– Jag jobbade dag och natt. Till sist tog jag med mig täcke och kudde till jobbet och sov där.

Ante säger att han alltför mycket försökte vara till lags för att bli accepterad. Han brände ut sig och insjuknade i svår depression, som krävt två perioder på sjukhus.

Från drömmar till behov

Antes viktigaste budskap om resan mot psykiskt välbefinnande handlar om människors behov, önskemål och drömmar. Han tycker att möjligheten att drömma är en bra gåva som vi ska vara glada för.

– Drömmar håller uppe hoppet, sammanfattar han.

Förmågan att drömma försvinner när man blir besviken och trött, förlorar förtroendet och blir deprimerad. Själv mår Ante bra nu. Ändå har han kvar sina drömmar. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg vad som på riktigt är nödvändigt, bra och önskvärt för en själv.

– Alla människor vill självfallet att de ska ha det bra och drömmer positiva drömmar. Men man kan också drömma mot sig själv. Drömmar kan vara fantastiska i sig, men de motsvarar inte alltid de verkliga behoven.

Det behöver inte vara självupptagenhet, självcentrering eller individualism att man söker det som är nödvändigt för en själv.

– När man accepterar sig själv, förlåter sig själv och inte är så sträng mot sig själv ger man sig samtidigt lov att misslyckas och vara ofullkomlig. Det ger större förståelse för att vi utvecklas som människor av att det existerar andra människor. Ensamma är vi ingenting.

En deprimerad människa förlorar förmågan att drömma. Ofta glömmer man samtidigt bort sitt eget värde som människa. Precis som Ante som var tvungen att bevisa för andra att han kan, klarar sig och orkar med allt.

Han säger att alla har rätt till människovärde. Ingen kan ta det ifrån en och man behöver inte förtjäna människovärde. Det har man.

Konsten och naturen har spelat en stor roll för Ante på hans väg mot att må bra.

– Naturen accepterar mig som jag är. Jag kan röra mig i naturen allt efter hur jag orkar och mår. Jag plockar naturens skatter om de råkar finnas där, men jag måste inte absolut hitta någonting.

Mentor i stödgrupp

Ante har tio år av terapi i Kittilä bakom sig. Han började bearbeta sina känslor genom att måla, och lärde så småningom känna sig själv.

En kurs på fjället Kiilopää med andra i samma situation var en viktig milstolpe i läkningsprocessen. På dagarna åkte de skidor och på kvällarna diskuterade de. Det väckte många frågor och gav nya infallsvinklar att få vara tillsammans med andra som led av depression. Trots att alla människor är olika, finns det många likheter i upplevelserna.

När terapin tog slut var Ante tvungen att hitta något annat. Tillsammans med tre andra startade han en förening för psykisk hälsa i Kittilä. När han flyttade till Helsingfors, hade föreningen 80 medlemmar.

Han flyttade till Helsingfors för att han fick ett jobb som mentor på Centralförbundet för Mental Hälsa. Det har han jobbat med i sexton år nu.

– Jag är en följeslagare och jag pratar om psykiskt välbefinnande som en jämbördig. Jag uppmuntrar och motiverar människor att möta sig själva. Man kan inte vara på sin egen sida om man inte känner sig själv.

Ante har varit instruktör bland annat på kurser för människor med psykisk ohälsa, personer med funktionsnedsättning och pensionärer. Han har utbildat människor i att möta sig själva och vara närvarande. Dessutom är han en av tre ledare på en kurs för typ 2-diabetiker med psykisk ohälsa, som Diabetesförbundet och Centralförbundet för Mental Hälsa arrangerar tillsammans.

– Gruppen sprudlar av positiv kraft, motivation och medkännande. När man har likartade erfarenheter behöver man inte förklara allt från grunden.

Diabetes ny följeslagare

För sex år sedan fick Ante diabetes. Sjukdomen upptäcktes av en slump. Vid jultiden uppsökte han nämligen sjukhuset för hjärtklappning och halsbränna.

– Där visade det sig att blodsockret var högt. Men då anade jag inte att det var diabetes.

Några dagar senare gick han på en ny mätning av blodsockret. Då diagnostiserades diabetes och högt blodtryck.

Han säger att diabetes inte är något hinder i hans liv. Kursen har trots allt fått honom att se diabetes i en ny dager.

– Jag har inte haft några symtom, och det har nästan gjort att jag glömt att jag har diabetes. På kursen har jag fått mycket ny information om sjukdomen och egenvården.

Precis som depression är diabetes bara en liten del av hela människan.

– Så här efteråt är det roligt att se tillbaka på min egen resa, trots att det inte varit så roligt alla gånger, säger Ante Haltta.