Infarkter till råga på allt

778
– Jag hade inga symtom eller tecken i förväg. Så det kan hända att jag drabbas av en stroke på nytt, säger Talvikki Kaski. Foto: Vesa-Matti Väärä

Av Tuula Vainikainen

• Talvikki Kaski fick typ 2-diabetes för nästan fyrtio år sedan. Hon hade en blomsterhandel och livet visade sig inte från sin bästa sida just då. Hennes mamma insjuknade nämligen samtidigt i leukemi och avled ett halvår senare. Åren har gått och Talvikki har drabbats av både hjärtinfarkt och slaganfall.

– När jag fick diabetesdiagnosen bantade jag tjugo kilo. Den energiske läkaren på diabetesmottagningen gav så goda råd att jag klarade mig utan medicinering i nästan tjugo år.

– Sedan började jag ta tabletter. Till sist var det dags för pumpbehandling och jag var inte så förtjust till en början. Men jag har klarat mig bra med min diabetes tack vare pumpen, säger den pigga 86-åringen.

Hjärtinfarkten slog till 1992, och hon genomgick en bypassoperation där tre tilltäppta kärl fick en förbiledning. Året därpå opererades en läkemedelsavgivande stent in i ett fjärde kranskärl.

Trots infarkten ville Talvikki Kaski inte ge upp sitt arbete, som hon trivdes så bra med. Så hon drev sin blomsterhandel tills hon var sjuttio. Det föll sig naturligt att sluta när den yngsta dottern var beredd att ta över.

Rörelsesvårigheter efter stroke

I juli 2012 var Talvikki Kaski ensam på sitt sommarställe på ön Jänessaari i Hirvensalo utanför Åbo.

– Det var varmt och jag skulle strax gå ut. Men så ringde jag först min ena dotter. Under samtalet försvann talförmågan plötsligt. Hon hojtade i andra ändan, men jag fick inte fram ett ord. Dottern fattade snabbt vad det var fråga om och sa att jag skulle sätta mig. Hon skulle kalla på ambulans och själv komma så snabbt det gick. Jag satte mig ner och väntade.

En stund senare kändes det lite bättre och hon var törstig. Hon greppade tag i glaset med vänster hand men det föll i golvet. Handen var helt slapp. Strax efteråt körde både dottern och ambulansen in på gården. På väg till Åbo universitetscentralsjukhus (Åucs) fick hon ligga i ambulansen.

Framme på sjukhuset blev det klart att hon hade drabbats av ett slaganfall, som också kallas stroke. Hon hade återfått talförmågan redan ute på sommarstället, men vänster hand och fot kändes fortfarande svaga. Halsartärerna hade inga tilltäppningar, visade undersökningarna. Först vistades hon några dagar på Åucs och sedan flyttades hon till rehabiliteringsavdelningen på stadssjukhuset. Allt som allt blev det ungefär två veckor på sjukhus. Vad de gjorde med henne på sjukhuset minns hon inte längre exakt. I vilket fall som helst kunde hon tala när hon kom hem, men hon rörde sig försiktigt.

– De ville ge mig en rollator, men jag ville inte ha någon. I dag behöver jag käpp när jag rör mig utomhus.

– När sommaren fortfarande stod i blom ville jag åka tillbaka till Jänessaari. Barnen ville inte låta mig vara ensam där så jag hade alltid sällskap av någon.

Mer skrämmande än hjärtinfarkt

På sjukhuset tyckte läkarna att Talvikki Kaski skulle börja med en ny insulinanalog efter stroken eftersom blodsockervärdena var en aning höga. Hon hade själv velat ha kvar den tidigare medicineringen. Efter ett försök med insulinanalogen återgick hon till den tidigare medicinringen och blodsockervärdena är fortfarande ganska bra.

Hur har det varit att ha stroke?

– Jag måste medge att stroken var mer skrämmande än hjärtinfarkten. Jag hade inga symtom eller tecken alls innan så det är möjligt att jag drabbas lika överraskande en gång till. Jag tror att jag kan kalla på hjälp vid hjärtbesvär, men vid stroke kan man förlora talförmågan.

– Hur som helst ger jag inte upp så lätt. Jag har försökt ta hand om mig själv så bra som möjligt. Jag äter efter rekommendationerna, och jag går på vattengympa och vattenlöpning. Förr promenerade jag mycket, men nu är jag så ostadlig på benen att jag hellre håller mig till motionsformer med instruktör. Egentligen skulle jag gärna gå på träning lite oftare.

Talvikki Kaski tränar varje vecka i simbassängen på Hjärnförbundets Specialkompetenscentrum Sunnanvind (Suvituuli). Dessutom går hon på hjärtgympa.

Oroliga nära och kära

Katja Toivonen tog över blomsterhandeln när hennes mamma inte längre kunde jobba regelbundet.
Katja Toivonen tog över blomsterhandeln när hennes mamma inte längre kunde jobba regelbundet.

Dottern Katja Toivanen kommer mycket väl ihåg dagen när hennes mor fick en stroke.

– Min syster hade haft en stroke tidigare och det var antagligen därför jag begrep vad det var fråga om, när mamma först sluddrade och sedan slutade prata. Vi var förstås mycket oroliga för henne. Och vi visste inte då om hon skulle kunna gå igen eller någonsin mer kunna vara på sitt kära sommarställe.

– Mamma är verkligen seg och hon har drivits av en enorm vilja att bli återställd. Hon rör sig lite försiktigare och terrängen på sommarstället är utmanande. Men hon klarar sig tack vare sin envishet.

Talvikki Kaski bor ensam och hennes nära och kära är oroliga för henne. Katja Toivanen ringer sin mamma varje morgon och kväll för att få veta hur natten varit, dagen har gått och mamman mår. När händerna har varit det huvudsakliga arbetsredskapet är det fortfarande viktigt för Talvikki Kaski att få använda händerna.

– Mamma stickar strumpor på löpande band för hela släkten, särskilt för det första barnsbarnsbarnet som föddes vid jultiden. Mamma är så glad över den lilla. Dessutom besöker hon fortfarande blomsterhandeln för att skriva texten på begravningskransar med pensel. Höger hand fungerar fortfarande perfekt och texten är vacker och vårdad, säger dottern Katja med stolthet i rösten.