Av Veli-Matti Jusi • Bilden av typ 2-diabetes var en ganska harmlös sjukdom som förekommer på ålderdomen. Men på 1980-talet smög den sig oförmärkt längre in på och blev en folksjukdom i Finland. Enligt professor Jaakko Tuomilehto har vi ännu inte fått kontroll över situationen. Läget är dock inte hopplöst.
Tidsmässigt sett är diabetes, och i synnerhet typ 2-diabetes, en relativt färsk nykomling bland de stora folksjukdomarna i Finland. Jaakko Tuomilehto menar att diabetes togs på allvar först på 1980-talet. Före det hade sjukdomen kommit eller lämnats i skymundan för cancer och hjärt- och kärlsjukdomar.
– En sak att notera är att antalet insjuknade ökade explosionsartat på 1980-talet samtidigt som diabetes blev en folksjukdom. Då fick man också upp ögonen för vilken lömsk sjukdom typ 2-diabetes är. Trots att förloppet inte har några yttre tecken på dramatik, är diabetes med sina följdsjukdomar både farlig och obotlig.
Finland hade tidigare förskonats från diabetes på grund av sin låga levnadsstandard och andra världskriget. Diabetes var inget hot mot de finländare som var födda på 1920- och 1930-talet. Deras barndom och tidiga vuxenålder utspelades i en helt annan omgivning än decennier senare, och de plågades av andra sjukdomar. Diabetes var fortfarande osynlig. Mätt med dagens mått skördade döden många liv av andra orsaker på den tiden.
I takt med att förhållandena förbättrades och den förväntade livslängden steg snabbt, stack typ 2-diabetes upp huvudet liksom lite nymorgnat men lömskt. Omgivningen blev snabbt en gynnsam grogrund för diabetes – urbanisering, privatbilism, mindre fysiskt arbete och ohälsosamma kostvanor som sockrade läskedrycker och obegränsad tillgång till mat.
– De förändrade yttre förhållande hade avgörande betydelse. I grund och botten har människan lättare att anpassa sig till ett begränsat utbud av näring och vänja sig vid att det krävs stor möda och enorm fysisk ansträngning för att få mat, filosoferar han.
Större egenansvar
I dag vet vi mycket mer om diabetes eftersom sjukdomsmekanismerna och utbredningen har kunnat analyseras i stora uppföljningsstudier.
Den första tiden bestod problemen av sådant som vi i dag betraktar som självklart, exempelvis gemensamt överenskomna standarder för vad som är rätt gränsvärden för diagnosen typ 2-diabetes eller hur och när värdena ska mätas.
I fortsättningen kommer behandlingen vid typ 2-diabetes att allt mer läggas på den insjuknades ansvar. Läkemedlen och de tekniska hjälpmedlen har visserligen utvecklats enormt. Trots det är det fortfarande viktigt att ta hänsyn till levnadsvanorna, och framför allt till rätt och varierade kostvanor i kombination med stor fysisk aktivitet.
Egenkontrollerna av blodsockret med blodsockermätare var ett stort framsteg i egenvården. Också andra hjälpmedel har utvecklats i hisnande takt, insulinpennorna för att ta ett exempel. – Det råder minsann ingen brist på verktyg.
Hos oss i Finland är behandlingen fortfarande koncentrerad till den tiden när sjukdomen har diagnostiserats med laboratorieprover. Då glöms emellertid en viktig punkt bort. Det finns nämligen ingen exakt information om hur länge sjukdomen har varit latent.
– Det optimala vid typ 2-diabetes vore förstås att behandlingen kunde sättas in så tidigt som möjligt. Vid det här laget vet vi redan med säkerhet vilka riskgrupperna är.
– Sanningen är att bara 10–15 procent av de som riskerar att insjukna tar frågan på allvar. Detta trots att vi i Finland har utvecklat ett billigt och välfungerande risktest som lämpar sig för såväl kvinnor som män. Det sovrar effektivt fram de som eventuellt insjuknar i framtiden.
Vad vill vi satsa på diabetesvård?
Framtiden ser inte nödvändigtvis särskilt ljus ut även om det är relativt väl stället med diabetesvården i Finland och samhället står för vårdkostnaderna. De stora frågorna är hur vården ska ordnas när skaran av diabetessjuka bara växer och hur mycket samhället är berett att satsa på vården.
– I det rådande ekonomiska läget får man räkna med att diabetiker kommer att bli tvungna att betala mer för sina mediciner. Fler insjuknar och läkemedelskostnaderna stiger. Rent samhällsekonomiskt sett måste vi fråga oss vad det hela kostar och vilka resurser samhället förfogar över, säger Tuomilehto.
Å ena sidan behövs det strukturella omställningar. Det behövs exempelvis mångfalt fler människor med utbildning inom näringsvetenskaper och kostrådgivning.
Jaakko Tuomilehto befarar att resurserna för diabetesprevention inte ens kommer att ligga på samma nivå som nu, trots att prevention är den mest effektiva diabetesvården.
– ”Felet” med prevention av typ 2-diabetes är kanske att insatserna utåt sett inte är så storslagna. Snarare är det ett osynligt, men effektivt arbete i det tysta.
– Brist på kunskap är inte längre det största problemet i diabetesvården. Det finns hur mycket information som helst och av rätt sort, men den ger fortfarande inte önskat resultat. Av och till sprids det rena smörjan om diabetes, men lyckligtvis är det övergående.
Upplysning lönar sig alltid
I framtiden kommer det att finnas innovativa tekniska lösningar för diabetesvården. De är dock förknippade med samma problem som framtaganingen av nya läkemedel. Man satsar inte lika mycket på dem som tidigare eftersom utvecklingen av nya läkemedel är både tidskrävande och resurskrävande och domineras av en allt mindre skara tillverkare. Det är mycket dyrt och konkurrensen är stenhård.
– Tidigare var diabetes en av läkemedelstillverkarnas favoriter. Numera är det cancersjukdomar som ligger i toppen. Många cancersjukdomar kan botas, medan diabetes är obotlig. Det oaktat kan sjukdomsförloppet och allvarliga följdsjukdomar stoppas, säger han.
I vilket fall som helst tror Jaakko Tuomilehto på att upplysning ger resultat. Det gick att få bukt med tuberkulos. Och i norra Karelen kunde hjärt- och kärlsjukdomarna reduceras bestående och drastiskt med envist och målmedvetet arbete. Också tobaksrelaterade sjukdomar har minskat i vårt land.
Allt yngre insjuknar
Det är inte precis någon brist på problem. I framtiden är kanske det största orosmomentet att diabetes går ner i åldrarna. Jaakko Tuomilehto säger att det beror på att barn och unga har ohälsosam livsstil, rör sig lite och äter fel.
Det är svårt att få kontroll över diabetes eftersom vi i Finland helt enkelt har för hög levnadsstandard och tillgång till all möjlig mat och dryck, medan naturlig fysisk aktivitet har minskat.
– Redan nu kan vi tala om diabetiker i andra eller tredje generationen. Det beror inte bara på generna. De yttre faktorerna spelar en lika stor roll. Dåliga vanor nedärvs mellan generationerna, från far till son, från mor till dotter. Övervikt är ett stort problem, avrundar han.
Än är det inte som på Nauru
Trots allt har vi ännu inte gått så långt som bland annat USA och Storbritannien, menar Tuomilehto. Där är övervikt och diabetes starkt förknippade med människors socioekonomiska ställning.
– För att komma med en grov generalisering har mindre bemedlade dåliga levnadsvanor. De rör sig för lite och äter ohälsosamt. Många är lågutbildade och har därför inte alltid rätt information om rätt livsstil.
– Det bör gå att ordna med korrekt upplysning, men det måste göras med en gång och upplysningen måste riktas in på rätt frågor. Bra kost behöver inte vara dyr. Havregrynsgröt, rågbröd, rotfrukter och fisk är billig mat. Bär kan man plocka i skogen gratis och rent vatten finns att dricka.
Ett klassiskt exempel finns på ön Nauru i Stilla havet. Lite överdrivet sagt är diabetes bokstavligen hela folkets sjukdom, en allemanssjukdom. Ön blev rik på fosfat och invånarna åt ihjäl sig för att uttrycka det krasst.
Lyckligtvis är det fortfarande en ansenlig bit kvar innan Finland kommit så långt.
Kod 103
- Finland publicerar ingen officiell statistik över antalet diabetiker, varken årligen eller med några års mellanrum. Det antas att ungefär 350 000 personer har fått en diabetesdiagnos och blir behandlade. Omkring 50 000 av dem har typ 1-diabetes och cirka 300 000 typ 2-diabetes. Dessutom finns det ungefär 150 000 personer eller ännu fler som har typ 2-diabetes utan att veta om det.
- FPA-koden 103 säger en hel del om antalet diabetiker, men siffrorna gör ingen skillnad på typ 1 och typ 2. Den som har koden 103 har fått diagnosen diabetes av en läkare och har en diabetessjukdom som inte är tillfällig. Graviditetsdiabetes berättigar inte till specialersättning för läkemedel från FPA.
- I slutet av 2014 hade 300 708 finländare rätt att få specialersättning enligt kod 103. Det var 163 521 män och 137 187 kvinnor. Vidare fanns det 3 845 personer under femton år.
- Antalet personer med rätt att få specialersättning enligt kod 103 ger en god uppfattning om diabetesutvecklingen: så sent som 2008 var det färre än 200 000 personer med diabetes som fick specialersättning.
- År 2010 fanns det nästan 4 000 diabetiker i åldrarna 0–14 år, men sedan dess har antalet sjunkit en aning. Flertalet hade typ 1-diabetes.
- År 2014 fick 352 054 personer ersättning för diabetesläkemedel, medan det 2008 var 269 181 personer. Antalet har stigit med 10 000–12 000 varje år.
- Vissa diabetesläkemedel kan också användas av personer som inte har diabetes.
Källa: Diabetesförbundet och FPA.
